Så blev min New kind of WKND - Garpenbergs Slott 18 juli
Jag har så länge jag kan minnas varit mottaglig för energier, sen ca 20år, även mot andra sidan. Men ändå inte jätte mottaglig.
Jag har inte upplevt något större eller så, mer småsaker och endast sett 1 skepnad i hela mitt liv.
När jag såg avsnittet på youtube, från Garpenberg (med spökpodden ) kände jag direkt, att dit MÅSTE jag åka!
Så när Spökpodden arrangerade ”New Kind Of Wknd”, fanns det ingen tvekan om att åka.
Med följde en av mina finaste vänner, vi såg fram emot en helg tillsammans på ett slott, även allt vi skulle få lära oss (med Anna Strandlind) och såklart... se om vi fick uppleva något/någon från andra sidan. En helg att minnas, det såg vi fram emot.
Det fick vi kan jag lova! En helg att minnas alltså.
I bilen sa vi, pricken över i:et hade varit om det fanns hästar precis intill (vi båda älskar hästar).
Vad fanns det då, jo, en hel drös med Islandshästar! Redan då visste vi att ok, det kommer hända grejer här!
Till saken hör kanske också att min vän jobbar som medium. I hennes sällskap, förstärks mina förmågor oerhört mycket!
När vi klev innanför dörrarna kände jag inte så mycket alls. Men redan i trappen upp till våning 3, blev det tungt. 5 trappsteg kändes som 20. Tänkte inte mer på det, utan gick in till storseansen, som Anna höll i.
Även om det inte kom någon till mig, så är det alltid lika häftigt att se när andra får det.
Under den mediala utvecklingskursen, så kom min första ”upplevelse”. Anna pratade om guider och att lita på sin intuition. Från ingenstans, kom en brännande hetta, mitt på min högra underarm. I en storlek av en vuxen hand. Den höll i sig ganska länge och försvann lika snabbt som den kom. (Jag pratade med Anna om detta senare, som berättade att det var en av mina guider som gjorde sin närvaro känd)
Det sista vi gjorde, var att ta kontakt med våra guider.
Jag har tidigare fått det. Men denna gång var jag lite ofokuserad och gav upp med att försöka ”hitta” någon av mina.
I slutet av meditationen, så kom det plötsligt en. Som var helt ny för mig. Han sa sitt namn och berättade sedan några personliga saker. Grym känsla var det, milt sagt.
Mellan seansen och den mediala utvecklingskursen, hade vi en paus.
Jag och min vän gick runt och bara kände av atmosfären, som var både härlig och intensiv på sina platser.
Jag drogs till det ”Röda rummet”, där det sas att det var 3 damer som höll till. Jag ville självklart sitta i soffan och se om jag kände något, jag drogs även automatiskt till den. Då menar jag verkligen, drogs till den. Det enda jag kände var en trygg och varm känsla.
Så trygg att jag missade helt den uppstoppade fågeln som var precis över mitt huvud (jag har en ganska intensiv fågelfobi).
Vid middagen fick jag min andra upplevelse. Vi inväntade förrätten och satt och småpratade. Då, var det någon som drog mig i håret. Jag satt helt still när det hände, så det kan inte ha varit att jag fastnade i något. Det gjorde inte ont och jag blev inte rädd, men jag undrade varför.
Jag hann vara på både första och fjärde våningen innan det blev mörkt. Trapporna upp till fjärde våningen... de måste man uppleva själv för att förstå, hur TUNGA stegen blir. Det känns som man får bly i benen! Men utöver det, kände jag inget särskilt där. Men det skulle ändras när mörkret kom.
Det blev dags för den efterlängtade spökjakten!
Vi delades in i grupper, jag tror vi var ca 8st i våran grupp. En härlig blandning av människor.
Vi började på våning 3. Starten blev i röda rummet, med damerna i soffan. Jag satte mig ner igen (dock på andra sidan, nu när jag visste att fågeln var där haha) och bad damerna att sitta bredvid mig.
På bordet framför, ställde vi en speldosa, som reagerar på om något rör sig framför den. Den spelade en kort stund, men mer kontakt än så fick vi inte i soffan.
Vi gick vidare och kom till ett rum som används som kontor (om jag minns rätt). Jag hann bara vara inne några sekunder, innan jag började känna mig konstig. Tårar började krypa fram i mina ögon och tillslut kunde jag inte hålla tillbaka dom. Jag blev jätte jätte ledsen! Så ledsen att jag var tvungen att gå ur rummet. Utanför rummet hämtade jag andan. Gick in igen, men det kom tillbaka direkt. Gick ut och väntade en lite längre stund innan jag gick in igen. Men samma sak hände igen, en ren sorg tog över hela min kropp. Det värkte i hjärtat och jag kunde inte sluta gråta. Så jag fick gå ut från rummet igen.
Vi gick sedan upp till våning 4... trapporna var ännu tyngre när mörkret kommit. Väl uppe, så kunde ingen i gruppen gå rakt. Det var som att hela våningen gungade! Alla gick och tog stöd i väggarna och vinglade fram och tillbaka haha. Jag har jobbat på båt och känsla var EXAKT som när det gick mycket vågor ute på havet.
Känslan hade förändrats där uppe kan man säga, VÄLDIGT mycket! I vissa rum ville man inte gå in. Men jag gick såklart in i alla fall. Hände dock ingenting när jag väl kom in. Jag stod tillslut utanför, vad jag tror var som ett förråd. Dit drogs jag. Öppnade dörren och kände att jag ville in, men inte själv. Fick med mig en annan från gruppen. Vi hade med oss en spiritbox. Direkt vi kom in fick vi kontakt med någon som hette Nils. Han ville dock inte ha oss där, så vi tackade för oss och gick ut. På fjärde våningen fick vi även kontakt med en Stina, men fick inte så mycket info än hennes namn.
Våning 1 stod på tur. Direkt jag och min vän kom in i ”matsalen”, fick vi ont i mellangärdet. Precis samtidigt och på exakt samma ställe. Det gav sig dock ganska snabbt som tur var.
Jag ställde mig på kortsidan av långbordet. Kände hur någon pillade mig försiktigt i håret. Mitt hår fick inte vara ifred på hela tiden vi var där inne.
Sedan var det någon som tog tag i mitt bh-band, det blev ingen hård snärt, men jag kände det jätteväl. Min vän stod längre bort vid bordet med en värmekamera och såg när något/någon kom bakom min rygg, precis när jag fick snärten.
Det var riktigt häftigt! Jag bad flera gånger att den skulle göra om det, men det blev inte fler gånger.
Jag gick fram och tillbaka i rummet. När jag sedan var på väg ut ur rummet, var det någon som smekte mig på handen. Det var en kärvänlig sådan, men jag blev så överraskande så jag hoppade högt haha. Min vän gick bakom mig och fick också en smekning över handen.
Jag gick runt ensam i korridoren, det var några stängda dörrar jag drogs till. Men så fort jag la handen på handtaget, kände jag mig inte välkommen, så jag gick bara förbi. När jag kom till änden av korridoren och skulle gå tillbaka... min gåshud var total! Egentligen ville jag bara springa tillbaka, men jag ville samtidigt se vad som hände om jag fortsatte gå. Ingenting hände, men gåshuden övergick till rysningar som höll i sig en bra stund.
Detta är mina upplevelser, sedan hade vi mer kontakt som grupp.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kände mig rädd en enda gång. Visst, det kändes väldigt obehagligt på vissa ställen. Men rädd var jag inte. Det var en så häftigt natt och jag ville inte att den skulle ta slut! Dock, förstår jag de som jobbar där, om de inte vill vara själva på vissa ställen.
Allt var väldigt bra arrangerat, hatten av till alla inblandade.
Tack för en magisk New Kind Of Wknd, ser fram emot nästa.
/Therese