Tidigare liv - Akashic healing

Eftersom jag lyssnade på Spökpoddens intressanta intervjuer med Erica Segerblom och hennes healingmetoder och om hypnosregression med Rita Borenstein blev jag väldigt nyfiken på om det verkligen kan fungera att hitta tidigare liv. Jag har funderat mycket på det här med reinkarnation och lutat åt att tro på att vi inte bara tar slut när vi dör, men vad vet vi? Så jag bestämde mig för att ta tag i detta och bokade ett distansmöte med Erica. 

Vi började med ett telefonmöte där vi hade ett samtal hur det hela skulle gå till, ingenting alls om mig själv, mina intressen, vem jag är eller mitt liv. Hon räknade med att få fram 2-3 av mina tidigare liv under de 60-75 minuter som hennes sökande skulle ta. Det sägs att vi har 2500 liv så det finns ju några fler att hitta!

Samtalet avslutades och så började hennes jobb med att se vad som kom till henne om mina tidigare liv. Jag lutade mig tillbaka på min schäslong och lyssnade på lugn musik under tiden och liksom fokuserade på att ha en öppen kanal till Erica och hennes arbete. Efter 75 minuter ringde hon upp mig och berättade att hon hittat tre liv. 

Mitt tidigare Liv 1

Erica ser en ung flicka som går i skogen och samlar örter för tillredning av läkemedel och helande behandlingar. Hon är klädd i en vadlång kjol och ”uppsluppen blus”, hade brunt rufsigt halvlångt hår. Jag är här en Ronja Rövardotter typ, lite smutsig, men inte ovårdad. Det går inte att se vilken tidsepok eftersom det inte syns några hus och kläderna är inte tidsbundna. Hon levde med sina föräldrar och syskon som alla bodde utanför ett mindre samhälle och var självförsörjande. De ingick inte i något samhällssystem eller hörde ihop med andra människor eller grupper. Människorna i det samhälle som fanns i närområdet kände till henne och hennes helande förmågor, såg henne som lite udda och skrattade lite och pratade om henne bakom hennes rygg. Inte ovänligt utan mer för att hon särskilde sig. Jag kom i det livet att leva hela mitt liv med mina föräldrar, syskon och deras familjer. 

Hon/jag valde att vara sann mot sig själv, inte anpassa sig, är lite rebellisk, vägrar göra avkall mot sin personlighet eller utövandet av örtkunskap för helande men fick betala med utanförskap och inte ha någon egen familj. 

Mitt nuvarande liv

Som ung vuxen blev jag väldigt intresserad av örter och deras användning och är fortfarande. Jag tillverkar egen hudvård, läkande salvor, tvål, hårschampo osv till nytta för familj och vänner. Jag har alltid haft svårt att tillhöra en grupp, valt andra vägar och tyckt illa om regler som inte stämmer med mitt förnuft och magkänsla och alltid setts som lite annorlunda ”än gruppen” men på ett positivt och uppskattande sätt för det mesta (utom när jag var barn då var det tufft). Men jag har betalat med att aldrig riktigt höra till, inte ingå i nån ”normgrupp” vilket har gjort att jag ibland har känt mig ensam och udda men insett att det är så jag är. Men jag har en egen familj och bor inte i samma stad som mina föräldrar eller bror.

Mitt Tidigare liv 2

Här var jag en pojke ca 16-17 år i något koloniserat land i Afrika ca 1700-talets slut. Svart hudfärg, klädd i blå dubbelguldknäppt militärrock. Jag hade fått anställning av den koloniserande makten för att patrullera området. I början var allt fridfullt, jag var stolt över anställningen och uniformen och tyckte jag var väldigt stilig. Men det uppstod oroligheter och jag insåg att jag plötsligt stod emot mitt eget folk eftersom jag tagit en anställning hos kolonisatörerna. Jag förstod då att jag varit naiv när jag gick in i detta hade inte förstått konsekvenserna och blev nu tvungen att skada sina egna. Här blev Erica väldigt berörd eftersom jag i det här skedet var förtvivlad över vad jag satt mig i och vi fick pausa lite. Det blev plötsligt tydligt med ”vi och dom” och han/jag insåg att han valt fel sida av ytliga skäl. Han blev hatad av sina egna men var samtidigt inte likvärdig med dem han jobbade för. Här visar sig också problemet med att anpassa sig till ett system respektive vara sann mot sig själv och sina egna. Det blev dyrt för honom att i sin aningslöshet försöka byta grupp och vilja höra till en annan grupp.

Mitt nuvarande liv

Det uppfattades av vissa människor i min närhet som att jag övergav min egen grupp till förmån för en annan när jag för 30 år sedan träffade min nuvarande man som kommer från Syrien. Vi var båda naiva men framförallt jag för jag förstod inte alls problemet till en början och hade nog svårt att förstå det hela tiden. Han hade mer insikt om problemen. En del förfasade sig och det tog lång tid för en del äldre i min släkt innan de kunde ta in att han var kristen och att jag och barnen inte skulle byta religion och säga upp bekantskapen med dem. Trots att ingen i min släkt vad jag vet är religiös! Jag var inte heller välkommen hos de äldre i hans släkt, jag sågs som  ”farlig svensk frånskild trebarnsmor” och han t.o.m hamnade i slagsmål med två män i hans familj när han skulle gå och hälsa på mig och barnen. Men trots upprörda känslor, rädslor och tårar bevisade vi till slut båda två för varandras grupper att ingen av oss var ”ett hot för den andra gruppen”. 30 år har gått!

Mitt tidigare Liv 3

Här är jag en flicka i 10 årsåldern i Indien eller Pakistan ca 18-1900-talet. Jag är klädd i en starkt cerisefärgad sari och sitter vid floden och tvättar kläder med en sten. Hon/jag är medveten om sin kasttillhörighet och att jag bara får prata och umgås med dem som tillhör samma kast. Hon är också medveten om att det finns andra nationaliteter (kolonisatörer) i landet och att de är på ett annat sätt och lever annorlunda än hon och hennes folk. Hon förstår också att det inte finns någon ”kanal” eller öppning mellan hennes folk och dessa andra. Hon/jag tänker mycket kring detta. Hon inser ”sin plats” och att det är bara där hon kan och får leva. Här poängterar Erica att det även här gäller polariteten mellan olika livsbetingelser. Flickan/jag hade inget val utan fann sig i sin plats men reflekterar oavbrutet över situationen/företeelsen. 

Mitt nuvarande liv

Jag känner så väl igen de här funderingarna! Och det kopplar ju även med mina reflektioner om Liv nr 2 ovan. Jag har alltid funderat på det här med ”vi och dom” och vad i vår miljö som gör att vi tänker och gör olika och försökt öppna upp och hitta ”kanalen” mellan oss och haft väldig svårt att förstå att ”samhället” och enskilda gör skillnad på ”folk och folk”. Människans envisa behov av att kategorisera! Och jag har under mitt liv bevisat hur jag ser på det här genom mina val och mitt sätt att leva och därigenom till min stora överraskning gjort folk förbryllade och osäkra på ”var jag står”. 

Erica summerar: den röda tråden är att jag ska vara sann mot mig själv men också vara medveten om ”priset”. Örterna och arbetet med dem som jag gör i det nuvarande livet är större än jag förstår och att jag har en djupare kunskap än jag är medveten om och Erica säger att jag kan be min ”hjälpare” (= mina närstående som inte är i ett fysiskt liv just nu) att öppna upp den kanalen.

Efter att hon gett mig sin summering berättar jag för henne om mina reflektioner som jag har beskrivit under respektive tidigare liv här ovan. 

Man får tro vad man vill! men det här var en fantastiskt upplevelse som har hjälpt mig att förstå sammanhang och krångligheter i mitt nuvarande liv. Allt blev begripligt och förklarat. Längtar efter att göra om det och se vad mer som dyker upp! Så spännande!

Allt gott!/Karin

Så blev min New kind of WKND - Garpenbergs Slott 18 juli

Jag har så länge jag kan minnas varit mottaglig för energier, sen ca 20år, även mot andra sidan. Men ändå inte jätte mottaglig. 

Jag har inte upplevt något större eller så, mer småsaker och endast sett 1 skepnad i hela mitt liv. 

När jag såg avsnittet på youtube, från Garpenberg (med spökpodden ) kände jag direkt, att dit MÅSTE jag åka! 

Så när Spökpodden arrangerade ”New Kind Of Wknd”, fanns det ingen tvekan om att åka. 

Med följde en av mina finaste vänner, vi såg fram emot en helg tillsammans på ett slott, även allt vi skulle få lära oss (med Anna Strandlind) och såklart... se om vi fick uppleva något/någon från andra sidan. En helg att minnas, det såg vi fram emot. 

Det fick vi kan jag lova! En helg att minnas alltså. 

I bilen sa vi, pricken över i:et hade varit om det fanns hästar precis intill (vi båda älskar hästar). 

Vad fanns det då, jo, en hel drös med Islandshästar! Redan då visste vi att ok, det kommer hända grejer här! 

Till saken hör kanske också att min vän jobbar som medium. I hennes sällskap, förstärks mina förmågor oerhört mycket! 

När vi klev innanför dörrarna kände jag inte så mycket alls. Men redan i trappen upp till våning 3, blev det tungt. 5 trappsteg kändes som 20. Tänkte inte mer på det, utan gick in till storseansen, som Anna höll i. 

Även om det inte kom någon till mig, så är det alltid lika häftigt att se när andra får det. 

Under den mediala utvecklingskursen, så kom min första ”upplevelse”. Anna pratade om guider och att lita på sin intuition. Från ingenstans, kom en brännande hetta, mitt på min högra underarm. I en storlek av en vuxen hand. Den höll i sig ganska länge och försvann lika snabbt som den kom. (Jag pratade med Anna om detta senare, som berättade att det var en av mina guider som gjorde sin närvaro känd)

Det sista vi gjorde, var att ta kontakt med våra guider. 

Jag har tidigare fått det. Men denna gång var jag lite ofokuserad och gav upp med att försöka ”hitta” någon av mina. 

I slutet av meditationen, så kom det plötsligt en. Som var helt ny för mig. Han sa sitt namn och berättade sedan några personliga saker. Grym känsla var det, milt sagt. 

Mellan seansen och den mediala utvecklingskursen, hade vi en paus. 

Jag och min vän gick runt och bara kände av atmosfären, som var både härlig och intensiv på sina platser. 

Jag drogs till det ”Röda rummet”, där det sas att det var 3 damer som höll till. Jag ville självklart sitta i soffan och se om jag kände något, jag drogs även automatiskt till den. Då menar jag verkligen, drogs till den. Det enda jag kände var en trygg och varm känsla. 

Så trygg att jag missade helt den uppstoppade fågeln som var precis över mitt huvud (jag har en ganska intensiv fågelfobi).

Vid middagen fick jag min andra upplevelse. Vi inväntade förrätten och satt och småpratade. Då, var det någon som drog mig i håret. Jag satt helt still när det hände, så det kan inte ha varit att jag fastnade i något. Det gjorde inte ont och jag blev inte rädd, men jag undrade varför. 

Jag hann vara på både första och fjärde våningen innan det blev mörkt. Trapporna upp till fjärde våningen... de måste man uppleva själv för att förstå, hur TUNGA stegen blir. Det känns som man får bly i benen! Men utöver det, kände jag inget särskilt där. Men det skulle ändras när mörkret kom. 

Det blev dags för den efterlängtade spökjakten! 

Vi delades in i grupper, jag tror vi var ca 8st i våran grupp. En härlig blandning av människor. 

Vi började på våning 3. Starten blev i röda rummet, med damerna i soffan. Jag satte mig ner igen (dock på andra sidan, nu när jag visste att fågeln var där haha) och bad damerna att sitta bredvid mig. 

På bordet framför, ställde vi en speldosa, som reagerar på om något rör sig framför den. Den spelade en kort stund, men mer kontakt än så fick vi inte i soffan.

 Vi gick vidare och kom till ett rum som används som kontor (om jag minns rätt). Jag hann bara vara inne några sekunder, innan jag började känna mig konstig. Tårar började krypa fram i mina ögon och tillslut kunde jag inte hålla tillbaka dom. Jag blev jätte jätte ledsen! Så ledsen att jag var tvungen att gå ur rummet. Utanför rummet hämtade jag andan. Gick in igen, men det kom tillbaka direkt. Gick ut och väntade en lite längre stund innan jag gick in igen. Men samma sak hände igen, en ren sorg tog över hela min kropp. Det värkte i hjärtat och jag kunde inte sluta gråta. Så jag fick gå ut från rummet igen. 

Vi gick sedan upp till våning 4... trapporna var ännu tyngre när mörkret kommit. Väl uppe, så kunde ingen i gruppen gå rakt. Det var som att hela våningen gungade! Alla gick och tog stöd i väggarna och vinglade fram och tillbaka haha. Jag har jobbat på båt och känsla var EXAKT som när det gick mycket vågor ute på havet. 

Känslan hade förändrats där uppe kan man säga, VÄLDIGT mycket! I vissa rum ville man inte gå in. Men jag gick såklart in i alla fall. Hände dock ingenting när jag väl kom in. Jag stod tillslut utanför, vad jag tror var som ett förråd. Dit drogs jag. Öppnade dörren och kände att jag ville in, men inte själv. Fick med mig en annan från gruppen. Vi hade med oss en spiritbox. Direkt vi kom in fick vi kontakt med någon som hette Nils. Han ville dock inte ha oss där, så vi tackade för oss och gick ut. På fjärde våningen fick vi även kontakt med en Stina, men fick inte så mycket info än hennes namn. 

Våning 1 stod på tur. Direkt jag och min vän kom in i ”matsalen”, fick vi ont i mellangärdet. Precis samtidigt och på exakt samma ställe. Det gav sig dock ganska snabbt som tur var. 

Jag ställde mig på kortsidan av långbordet. Kände hur någon pillade mig försiktigt i håret. Mitt hår fick inte vara ifred på hela tiden vi var där inne. 

Sedan var det någon som tog tag i mitt bh-band, det blev ingen hård snärt, men jag kände det jätteväl. Min vän stod längre bort vid bordet med en värmekamera och såg när något/någon kom bakom min rygg, precis när jag fick snärten. 

Det var riktigt häftigt! Jag bad flera gånger att den skulle göra om det, men det blev inte fler gånger. 

Jag gick fram och tillbaka i rummet. När jag sedan var på väg ut ur rummet, var det någon som smekte mig på handen. Det var en kärvänlig sådan, men jag blev så överraskande så jag hoppade högt haha. Min vän gick bakom mig och fick också en smekning över handen. 

 Jag gick runt ensam i korridoren, det var några stängda dörrar jag drogs till. Men så fort jag la handen på handtaget, kände jag mig inte välkommen, så jag gick bara förbi. När jag kom till änden av korridoren och skulle gå tillbaka... min gåshud var total! Egentligen ville jag bara springa tillbaka, men jag ville samtidigt se vad som hände om jag fortsatte gå. Ingenting hände, men gåshuden övergick till rysningar som höll i sig en bra stund. 

Detta är mina upplevelser, sedan hade vi mer kontakt som grupp. 

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kände mig rädd en enda gång. Visst, det kändes väldigt obehagligt på vissa ställen. Men rädd var jag inte. Det var en så häftigt natt och jag ville inte att den skulle ta slut! Dock, förstår jag de som jobbar där, om de inte vill vara själva på vissa ställen. 

Allt var väldigt bra arrangerat, hatten av till alla inblandade. 

Tack för en magisk New Kind Of Wknd, ser fram emot nästa. 

/Therese

Ufo upplevelse

Kuslig hus med elak man...

Vi tillbringade den sista helgen i augusti på vackra sydkoster med sin fantastiska natur. Vädret bjöd oss på sol och värme och måsars skrän blandades med toner från det rogivande havet. Saltkråkan känslan infann sig direkt för min man och jag. Vi hade aldrig besökt kosteröarna innan så det var premiär för oss båda. 

Allt var verkligen perfekt och på lördagen tog vi en långpromenad för att utforska ön närmare. Med hjälp av karta och googlemaps så hittade vi flera fina platser i omgivningarna som vi tittade närmare på. Efter en nästan tre timmars promenad så såg vi några vackra hus som vi beundrade.

”Här är så fint”sa maken och menade ett pittoreskt litet hus med stockrosor framför den vitmålade fasaden och jag höll med. Vi fortsatte promenaden men plötsligt stannade min man vid ett intilliggande hus och sa”Här är inte fint i alla fall”Jag stannade upp och stirrade på ett till ytan vackert hus. Litet och vitt med grön dörr och knutar. En oerhört kuslig känsla infann sig. Energierna från det huset var inte roligt. Håret på mina armar ställde sig rakt ut, jag rös i hela kroppen, tom i ansiktet och inacken. En ofattbar känsla av sorg och ledsamhet for över mig och jag fick kämpa mot gråten. Min man är medial men vill inte vara det så han kan stänga av. Vi fick samma inre bild av en elak man från förr med massa barn och en fru han inte var snäll mot. Min mans kusin är medium och hon sa exakt samma som vi såg när jag skickade bild på det kusliga huset. Nästa år åker vi tillbaka och då letar vi upp huset igen. /Helena

Spöke i fönster...

Upplevelse från en Spökpodden lyssnare.

"Igår när jag låg hemma och tittade på Jocke och Jonnas spökprogram så pausar jag hastigt. Jag och min sambo har nämligen köpt ett torp precis, och jag får en knepig känsla mitt i programmet och kom på att jag inte ens googlat på adressen eller kollat i arkiv. Hittar ingen info om stället på Google. Så jag tar upp två bilder jag tog när jag var där sist... och jag får en total chock!!!

Första bilden- helt normal.
Andra bilden- ser det ut som en person som står i första fönstret.
Dom enda personerna som var på plats var jag, mamma och hennes sambo. Och vi stod ALLA ute och tog kort"

Min blivande man hade...

Min blivande man hade (har) ett stort hus byggt 1763 som ligger centralt i stan. Det har funnits i hans familj sedan 1904. Det är byggt ovanpå grunden till ett hus som brann ner i en jättestor stadsbrand i början av 1700. Det enda som fanns kvar från det nedbrunna huset i våningen vi bodde i var en bordslampa som stod i salongen och konstigt nog en eldskärm av tyg (som man hade framför en öppen spis förr)med vacker guldram och målade blommor på tyget.  I övrigt var våningen full av antika möbler och saker från den första generationen i familjen som bott där. 

Mina upplevelser började ganska snart efter inflyttningen. Jag var ofta ensam i den stora våningen på kvällarna eftersom min man hade som hobby att renovera veteranbilar i garagen och verkstan på gården efter sitt jobb. Jag befann mig då ofta i matrummet där jag strök eller satt och sydde kläder på symaskinen. En kväll kände jag mig iakttagen uppifrån taket i rummet där jag satt och sydde. Jag tittade upp och halvt såg men väldigt starkt kände att en rad andar visade sig längs kanten mellan taket och väggen. Det var en ond starkt tryckande känsla. De visade sig bara som stora gråaktiga huvuden med väldigt arga ansiktsuttryck. Det var en väldigt stark och skrämmande upplevelse och mitt hjärta började bulta hårt! Jag kände tydligt att de inte ville ha mig i huset, förmedlade att jag var en inkräktare och inte välkommen. Jag blev så rädd att jag inte kunde vara kvar inne i huset utan kastade ifrån mig det jag höll på med och sprang nerför trappan med andan i halsen ut till verkstan. Det här upprepade sig några gånger tills jag gav upp att vara ensam i våningen. 

Nu efter över 40 år, och efter att jag jag pratat med Birgitta och Erica Segerblom (som ni intervjuat i spökpodden), tänker jag att det kan ha varit mina ”hjälpare” eftersom äktenskapet visade sig inte var rätt och inte hälsosamt för mig. Det kanske kan vara så att de blev arga för att jag inte lyssnade varken på min magkänsla eller uppmärksammade mina hjälpare i tid och gav mig iväg. Det skulle dröja 12 år och tre söner innan jag tog mig samman och jag och pojkarna flyttade därifrån praktiskt taget hals över huvud.

En annan händelse inträffade mitt på dagen när jag var på nedre våningen, som vi hyrde ut, och pratade med kvinnan i familjen som hyrde där. Plötsligt hörde vi båda två steg, fasta bestämda manssteg med skor på fötterna som gick över golvet från ena änden av våningen ovanför till den andra. Det var en stor våning på 300 kvadrat så det var en lång sträcka från ena änden till den andra. Vi stirrade på varandra och jag sa till henne att det måste vara min man som plötsligt kommit hem från jobbet. Jag sprang upp direkt för att kolla men det fanns ingen där. Jag frågade honom när han kom hem på kvällen om han varit hemma en sväng och hunnit ut innan jag hann upp men han hade varit på jobbet hela dagen. Dessutom gick stegen mot den ände av våningen där sovrummen låg och där fanns inte någon utgång.

Vid flera tillfällen såg jag även ett par som satt i salongen i en gammal rokokosoffgrupp som stod där. De var klädda i kostym respektive lång klänning som typ skiftet 17-1800-talet. Dem blev jag inte rädd för av någon anledning. De bara satt där helt stilla med händerna på knäna och tittade lugnt rakt fram på mig när jag gick genom rummet. 

En annan gång höll jag på att sy en lång röd sammetsklänning av 1800-talsmodell och hade hittat jättegamla handgjorda svarta tunna spetsar i en gammal kartong på vinden. Jag stod framför spegeln och provade hur de passade att sätta runt halsen på klänningen. Plötsligt kände jag hur jag förändrades på något sätt. Mina ögon tårades eller blev liksom ”simmiga” , kanske som om jag var väldigt gammal ( jag var 24) och jag tyckte att min bild i spegeln förändrades och jag kände mig inte riktigt som mig själv eller som att en annan person eller skepnad liksom trängde på och försökte ta plats i mig. Jag minns att jag ryckte upp mig och kom ur transen, slet av mig klänningen och slängde ner spetsarna i lådan. Klänningen sydde jag aldrig klart. Spetsarna hittade långt senare min yngste son som började sy sina kläder i tonåren men han gjorde aldrig något av dem. Jag tror jag har dem i en låda i min nuvarande bostad eftersom de är antika och vackra men de kommer aldrig att användas till något.

Ända sedan jag var liten...

Ända sedan jag var liten har jag känt att det finns fenomen runt omkring oss. Energier som vi knappt ser eller uppfattar med våra vanliga sinnen.

För mig dyker det oftast upp mitt i vardagen när jag är upptagen med något helt annat. Jag är ganska mörkrädd. Men de flesta gånger när jag har upplevt saker så har jag inte blivit rädd. Det har känts helt naturligt. Det är så märkligt.

Vid ett besök hos en kompis i Dalarna skulle jag få sova i ett litet rum på andra våningen i hennes lilla stuga, som är en av de äldsta i byn.

Jag höll på att bädda sängen med lakan som jag hade haft med mig. Plötsligt tycker jag att jag hör låg spelmansmusik bakom mig, så jag vänder mig om för att titta var det kommer ifrån. 

Mitt emot sängen står en gammal kökssoffa mot väggen och på den soffan ser jag en liten gumma som sitter med händerna vilande i knät. Hon tittar på mig precis som om hon undrar vem jag är och vad jag gör där. Jag känner mig helt lugn och tittar tillbaka. Jag upplever henne som väldigt snäll. Hon har gammaldags kläder, klänning, förkläde och huckle på huvudet. 

Efter bara någon minut så är hon borta. Det finns ingenting kvar där hon satt. Jag springer nerför trappan till min kompis som är i köket och berättar för henne vad jag sett. Hon blir jätterädd. Jag får inte prata om det där mer. Då kan hon inte bo här, säger hon. Jag säger att den gamla gumman bara utstrålade nyfikenhet och snällhet.

Efter det sover jag flera nätter i det lilla rummet, men hon dyker inte upp igen. Det känns som om hon har accepterat mig och att jag får sova där i ”hennes rum”.  Jag tror att stugan hade varit hennes hem från början.

Jag tror på själavandring och att vi återkommer till jordelivet för att vår själ ska utvecklas. Det finns en speciell plats på en ö i Medelhavet där jag ”vet” att jag har levt tidigare. Jag hade en märklig upplevelse där en gång.

Jag har ofta funderat över vad som händer i kroppen, själen, när vi går ner i djup sömn. Jag har en dröm som har återkommit i flera år. Ibland drömmer jag den varje natt en vecka i streck. Sen kan det gå ett tag och så återkommer den.

När jag lyssnade på Spökpoddens intervju med Rita Borenstein blev det en riktig aha-upplevelse. Om jag vågar ska jag verkligen göra en regression under hypnos och se om den här drömmen kan vara ett minne från ett tidigare liv. 

I drömmen befinner jag mig i en liten stad. Om man tittar på byggnaderna  i den här staden så ser de ut ungefär som de hus man har sett på turistbilder från t ex södra Tyskland. 

Jag har aldrig varit där, men det känns så otroligt bekant. Jag skulle kunna beskriva precis hur gatorna går och husen och träden runt omkring.

 I drömmen vandrar jag omkring på de här gatorna. Det är väldigt kuperat och det är bara jag där. Jag möter inga andra människor. Jag går och går. Jag har nämligen blivit av med allt jag äger. Det känns som om jag har tappat min identitet.  Jag har inte panik, men jag känner mig förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag är på väg. Det rinner en flod genom staden. Den slingrar sig sakta fram nere mellan kullarna. Det är väldigt lummigt där nere vid floden. Husen som jag går förbi är färgglada och små och byggda av trä. Inga höghus eller moderna byggnader. Gatorna slingrar sig precis som floden nedanför. Jag går backe upp och backe ner. Förbi alla små hus. Det är väldigt tyst. Bara den varma vinden som fläktar lite. 

Det slutar med att jag viker av från vägen och går ner genom den täta lövskogen till floden. Det är otroligt grönt. Jättevackert.

Det är vid det tillfället som jag alltid vaknar. Väldigt märkligt.  Drömmen slutar likadant varje gång. Vad gjorde jag sen?  Hoppade jag i vattnet? Försvann jag ner i floden?

Till saken hör att jag, i det här livet, är otroligt rädd att hamna under vatten. Brukar bli halvt retad för det. Jag har aldrig varit med om att bli knuffad eller nedtryckt under vattnet, vad jag vet? Men så fort någon kommer nära när vi badar på djupt vatten så börjar jag trampa vatten och säger kom inte närmare, jag kommer att sjunka.  Alla frågar varför, men jag kan inte svara på det. Barnen brukar skoja och säga, mamma var nog med på Titanic i sitt förra liv. 

Finns det kanske en förklaring för den här rädslan som ligger gömd som ett ”cellminne?” från ett tidigare liv.

Kan den här drömmen vara ett minne från ett tidigare liv?? 

Eller är det så att själen kan förflytta sig när vi sover? Finns det parallella dimensioner. Ibland när man sover kan man ju rycka till enormt och vakna. Det känns som om man ”dunsar ner” i sin kropp. Som om kroppen, hjärnan, har blivit väckt av något, men att själen inte har hunnit dit. Att den har varit någon annanstans.

Jag tror att vi, på andra sidan, tillhör en grupp av själar, som kanske har kommit ungefär lika långt i vår utveckling. Ibland stöter man ihop med dem i detta livet. Vissa människor som man träffar för första gången kan ju kännas så otroligt bekanta. Allt klickar direkt. Energin stämmer. Och det brukar vara så att båda upplever samma sak. Ibland säger man ju faktiskt att det känns som om vi har känt varandra hela livet?? 

 Vissa blir ens vänner för livet, andra blir bekanta under en kortare tid. Kanske för att vi behöver varandra just då, för vår utveckling. Efteråt tänker man, varför höll jag ihop så länge med den där personen?? Det var ju urjobbigt. Svaret är antagligen att båda hade något att lära sig av den andra. Det ingick i själens ”plan”. Man utvecklas inte genom att bara träffa personer som liknar en själv.

Jag tror att alla själar har en ”livsplan”. Men, man har en fri vilja. Man föds om och om igen. Det finns inga ”måsten”. Man väljer sin väg, men får nya chanser att utvecklas.

Ibland tror jag att man kan möta själsfränder från sin ”grupp”. Ibland passerar de bara som hastigast  förbi. 

Jag var med om ett sånt möte. Inget märkvärdigt. Jag gick över ett torg inne i Stockholm. Halvvägs möter jag en man. Vi passerade varandra. Det var något så otroligt bekant med honom, men jag kände inte igen honom. Det är jag helt säker på. Det var något annat som jag kände igen. En bekant ”energi” eller något liknande?

Jag tänkte, att jag går en bit till, fram till gatan som går förbi torget, sen ska jag vända mig om och titta. Jag gick kanske 20 meter. Det lustiga är att mannen hade gjort exakt likadant. Han hade gått fram till gatan som passerade på andra sidan torget och vänder sig i exakt samma ögonblick som jag. Våra blickar möttes och sen vände vi oss bara om och gick vidare och fortsatte våra liv. Jag fick lite ståpäls för det var som om ett ”gammalt minne” triggades igång i vårt möte. Ingen av oss verkade heller ha något behov av att vända om. Det var bara som om vi båda konstaterande, jaha, där var ”du”. Din själ känner jag igen. 

Det hade ingenting att göra med hans yttre. Det här var något helt annat, det var något så bekant i hans energi, aura? Vem vet? Spännande i alla fall. Många skulle säkert säga att det var en ren tillfällighet. Men så kändes det inte. Det var ett speciellt möte. Varför skulle jag annars, fortfarande, efter drygt 25 år minnas det, om det inte var så att något kändes väldigt, väldigt annorlunda? 

/Katrine

"Pappa"

Det började bulta i kroppen. Som en våg av ström rusade genom mig. Vad var detta? Varför kändes det så bekant? Klockan var 19:30 och jag var precis klar med en "befrielse" (mitt egna ord för husrensning) hos ett par som hade enligt dem själva "mycket elak energi" hemma hos sig.

Jag kände direkt att detta var ingen elak eller lurig energi utan mer en nyfiken och observerade energi. Jag gjorde alltid som jag alltid gör och etablerade kontakt med energin. En "pojke"? Näe, det kan inte stämma tänkte jag. En liten grabb? Här? Hos denna familjen? Ja, det kändes verkligen så, så det kanske var just det. En ung liten kille på ca 4-5 år. Blont hår, rufsigt och tidigt 1950-tals kläder. 

Jag fick ganska snabbt kontakt med denna lille fina kille och fick namnet "Peter". Han kallade mig för Pappa, men jag var inte hans far. En välbekant känsla av kärlek fyllde upp varenda cell i min kropp. Och då började jag fråga "Peter" vart hans föräldrar var? "Där" sa han och pekade på den familjen som tillkalla mig i första början. 

"Nej, det är inte din familj lille vän", 

- "inte?" Sade han förvånat? 

"Nej, denna familjen vet inte vem du är"

- "Jag vill ha min mamma, jag saknar pappa" snyftade "Peter" fram.

Jag kände direkt att jag måste ta med mig grabben där ifrån innan någon annan kommer fördriva honom. Jag lät denna blonda lilla killen följa med mig ifrån dom som upplevde honom som elak. 

Under hela tiden vägen hem till mig så frågade "Peter" hela tiden "vart ska vi?, jag vill åka hem". 

Jag förklarade för honom att han skulle få åka hem. Väl hemma så öppnade jag upp mig totalt mot skuggsidan och tillkalla mina guider och anropade pojkens föräldrar. 

En stor, välbyggd karl kom igenom och sade att hans var hans pappa. "Titta, titta Peter vem som är här".

"Peter" tittade upp under sitt blonda hår och med ledsna ögon.

-"Pappa?, Det där är min pappa, åh pappa, jag har saknat dig" sade han och sken upp som en sol.

Jag lämnar över "Peter" och känner en värme och glädje från både Pappan och lilleman. Jag ser "Peters" pappa lyfta upp honom och gå mot mina guider som håller uppe dörren till skuggorna. "Hejdå, hejdå extra pappa" Pappan vänder sig om och ger mig ett leende som jag aldrig kommer glömma. Tack för att jag fick hjälpa er. Vi ses.

- Detta är en av mina befriande upplevelser. Detta var 2007. Men kommer ihåg det som igår.

Thomas Andersson, Dark Network, Ockulturia

Från så långt tillbaka som jag kan minnas har jag upplevt paranormala saker.

Mitt första minne är från ungefär fem års ålder då jag återkommande såg en man i vår tvättstuga. Han hade krökt rygg och ett snett leende när han tittade bakåt på mig, stora öron och tilltufsat hår på sidorna. Han var inte ond, utan känslan när jag tänker tillbaka på honom var mest sorg. Som om han förlorat något och gått vilse. När jag påtalade detta för min mamma agerade hon irriterat och tände lampan och då fanns han givetvis inte kvar. När vi pratat om detta i vuxen ålder har det kommit fram att mamma såklart blev väldigt rädd. Jag kan än idag minnas denna man tydligt.

Vid nio års ålder blev jag väldigt sjuk till och från med feber, maginfluensa och blev smal och utmärglad. Min mormor misstänkte att jag fått diabetes typ 1 vilket tyvärr stämde och jag fick spendera många veckor på sjukhus. I samband med detta började jag uppleva UKU (utanför-kroppen-upplevelser) Det var som att jag (jaget/själen?) klev ur kroppen och iakttog mig utifrån. Jag kunde höra mig själv prata men var inte närvarande i kroppen. Dessa känslor kunde komma över mig i tid och otid och ibland blev jag nästintill apatisk. Jag minns att tankar som ”vem är jag?”, ”är jag kvar i den här kroppen?”, ”lever jag?”  dök upp när detta skedde. Där och då förstod jag inte vad som hände men har nu i vuxen ålder läst om detta fenomen. Jag kunde också aktivt välja att gå ur kroppen. Ibland en mycket behaglig känsla men oftast inte så trevlig. Kanske var detta ett sätt för mig fly för att orka med?

Att utforska andlighet och det paranormala har funnits med på ett eller annat sätt hela mitt liv. I högstadiet och gymnasiet gav jag mig in på lite mer mörka aktiviteter som anden i glaset, svarta madam och att läsa fader vår baklänges. Väldigt spännande då men ingenting jag skulle göra idag eller rekommendera någon annan att göra. Min erfarenhet är att du aldrig vet vilka energier du drar till dig från den mörka sidan, och har du otur kan detta påverka dig negativt.  

Jag har alltid kunnat känna närvaro och på vissa platser känt mig iakttagen. Onaturliga läten, saker som ramlat, elektronik som strulat, dunsar och smällar är också saker som förekommit hela min uppväxt egentligen. I min och sambons första lägenhet hade jag ofta sömnparalys och känslan av att något hotfullt närmade sig när jag låg helt orörlig i sängen. Vid två olika tillfällen såg min sambo och min bror en dam gå ut från sovrummet och vandra ner i korridoren av lägenheten. Man var liksom aldrig ensam där. 

När vi flyttade in i vårt första hus år 2008 drömde jag återkommande om bränder. Jag vaknade många gånger av att det luktade brandrök och vid flera tillfällen runt klockan 03.00 på morgonen gick brandlarmet igång. En dag hade vi en vän över som är elektriker, han började titta hur det såg ut med dragningar och hittade då ett ställe i köket där elen stod och ”knäppte”. Han sa att det kunde tagit eld närsomhelst och åtgärdade felet. Då insåg jag att någon förmodligen försökt varna oss?

Jag har varit en stor skeptiker periodvis, jag har känt att jag behövt bli överbevisad. Jag har försökt att hitta rimliga förklaringar till saker som skett runt mig. Med all säkerhet har detta grundat sig i rädsla, och att jag helt enkelt inte vetat hur jag ska hantera min andlighet.   

Hela mitt liv har jag sökt svar, genom egna efterforskningar men också genom litteratur. Tankens kraft, meditation och mindfulness har också alltid intresserat mig.

År 2002 gick min kusin bort väldigt ung och jag hade svårt att hantera det då jag kände skuld och sorg. Skuld över att inte funnits där för honom och enorm sorg för att jag hela tiden intalat mig att han skulle frisk. Efter detta började aktiviteten bli påtaglig. Det kunde bli iskallt i rummet med en stark känsla av närvaro samt att stereon ballade ur och höjde volymen i tid och otid. Alltid i samband med att jag tänkte på honom eller spelade någon cd-skiva som påminde om honom. I början blev jag rädd, men när jag till slut förstod att det var påhälsning från honom kändes det okej.

Några år senare, 2010, skulle en händelse bli väldigt viktig för mig. En dåvarande kollega hade köpt en prenumeration av tidningen ”Nära” och en månad fick hon två exemplar av samma tidning. Hon gav mig den ena och tyckte att det var lustigt att det kommit två. Jag slog upp tidningen och såg ett reportage med mediet Pierre Hesselbrandt. Just då tänkte jag inte så mycket mer på det men några dagar senare slog jag upp samma sida igen. Reportaget handlade bland annat om Pierres arbete med ungdomar vilket jag kände mycket för. Facebook hade precis börjat med sidor för företag och jag skrev ett inlägg på tidningen Näras sida att jag uppskattat intervjun med Pierre. Jag fick senare ett personligt svar av Pierre och vi började diskutera vikten av bra förebilder för unga. Vidare kom vi in på andlighet och några dagar senare meddelade Pierre mig att han hade en väldigt enträgen man med sig som ville komma igenom till mig.

Jag visste direkt vem det var och tog emot mannen med kärlek. Det var min morfar, som gått bort två år tidigare.

Min morfar hade alltid en egen plats vid köksbordet. Den var hans och det visste man om. När min morfar dog tyckte jag det var så tomt på den platsen och jag brukade säga, i huvudet till mig själv, att ”jag sätter mig här så blir det inte lika tomt”. Detta var alltså något som bara jag själv visste om.

Exakt detta förmedlar Pierre:

-”Han skrattar och säger att du brukar sitta på hans plats så det inte blir så tomt.” 

Och med de orden bestämde jag mig för att aldrig någonsin igen tvivla på andevärlden eller kräva bevis. Morfar förmedlade också genom Pierre att det var han som sett till att jag fått tidningen, att det ”blivit två” som Pierre uttryckte det.  Detta var bara två exempel på vad jag fick förmedlat till mig av min morfar. De sakerna jag inte kunde bekräfta direkt för Pierre kunde senare min mamma och morbror bekräfta att det stämde. 

Pierre var ett stort stöd i början av min mer aktivt valda tro på andevärlden och det är jag honom mycket tacksam för.

Efter en utmattningsdepression 2011 och en tids sjukskrivning blev jag inbjuden på meditation hos en vän och när jag kom dit mötte jag en kvinna vid namn Kerstin Öman. Kerstin tog mig i handen, höll den kvar en stund samtidigt som hon tittade mig i ögonen och sa:

–”Jag får en känsla av att vi kommer ses mycket framöver.”

Och så blev det. Varje tisdag i två års tid åkte jag till Kerstins mottagning i Täby och mediterade och träffade likasinnade. Jag har också gått kurser i mentalt mediumskap och personlig andlig utveckling för Kerstin och idag är hon min mentor men också en av mina närmsta vänner.  Hon har lärt mig två saker vad gäller min andlighet; tålamod och tillit. 

När andevärlden kommunicerar genom mig ger de mig bilder och filmklipp innanför ögonen. Ibland hör jag saker, det kan vara gamla energiminnen som kommer upp i form av ord, namn eller ibland en hel konversation. 

Förutom att kunna förmedla information och kärleksfulla budskap från andevärlden har den här utvecklingen lärt mig massor om mig själv. Den har stärkt min intuition, den har stärkt mina relationer men också hjälpt mig att avsluta relationer och förstå varför jag agerar som jag gör i vissa situationer.

Min tro och min sanning är att intuitionen och andligheten är något som vi alla bär med oss. Vissa har kommit längre än andra och har därför lättare att utvecklas och lära. Mitt råd till dig som vill utveckla din andlighet är att börja meditera och vara ute i naturen. Ta gärna hjälp av ett medium, gå kurser och känn in hur det slår an i dig. Jämför dig inte med andra för din resa är din egen och ingen annans. Om du känner att din utveckling stagnerar – ta en paus på obestämd tid, min erfarenhet är att du inte kan provocera fram din andlighet. Ha inte bråttom utan låt det få växa fram.

För mig har det också varit avgörande att få utvecklas andligt på ett lättsamt sätt med mycket humor, och där är Kerstin helt rätt mentor för mig. Jag tycker inte andlighet ska vara för seriöst och tungt utan jag tänker att det är viktigt att ha med sig sitt barna-jag i detta. Hur gör barn för att lära? Jo, de leker fram sin utveckling. När vi lägger för mycket prestation och allvar i vår andliga utveckling kommer vi ingenstans utan vi blir fast med dåligt samvete och rädslor och oro. Att vända blicken inåt och känna efter hur det känns där inne är nog så tungt ändå.  Men alla jobbar såklart olika och det viktiga är att hitta sin egen sanning. 

När eller om du bestämmer dig för att utveckla din andlighet kommer du också få uppleva en personlig utveckling. Den är inte alltid rosenröd och behaglig, du kommer behöva möta dig själv på djupet och läka trauman och sår som du kanske inte ens vet om att du bär på. Du kommer stöta på tvivel och ifrågasättande – inte bara kommer du ifrågasätta dig själv men andra kommer också göra det. Men i slutändan lovar jag dig att det är värt varenda sekund. 

Avslutningsvis, tack Oscar och Martin för att jag fick gästa er blogg. 

Och tack för det fina jobb ni gör med Spökpodden. 

/Malin

Möte med ett medium

En lyssnare till Spökpodden hörde av sig till oss och berättade om hennes upplevelse hon hade. Då ämnet är känsligt vill personen vara anonym. Läs nedan vad hon skrev i mailet till oss: 

"Jag skickar med en upplevelse jag haft när jag gick på en privatsittning hos ett medium.

Innan jag skulle gå hemifrån så sa jag högt för mig själv ”Robin, kom och säg förlåt, det enda jag ber av dig är ett förlåt.”

När jag var 14 år var jag i ett förhållande där jag blev slagen, våldtagen och psykiskt misshandlad. Det är en hemlighet som jag har burit med mig och har inte berättat det för många. 
9 år efter att jag brutit mig loss från honom så går han bort. Jag kände väl att jag hade gått vidare men nu vågade jag be om förlåtelsen som jag aldrig fick höra när han levde.
Jag kommer till mediumet och har en bra sittning. I slutet ska jag ställa min sista fråga som blir om det finns någon med mig från andra sidan.
Hon säger då att ”Ja, det har varit en kille här hela tiden som strukit omkring. Han vill inte riktigt komma fram och prata. Det är mycket skuld och skam känslor med honom” 
Hon beskriver honom och allting stämmer. 
Det sista hon säger är ”Han vill egentligen inte prata, det enda som han förmedlar är ett förlåt.”"

Jag är en gäst i mitt eget hus - Gästblogg av Maria Englund

Med åren har jag insett att verkligheten är mycket större än vad jag tidigare trott. Majoriteten av oss verkar vara inställda på en enda frekvens och då kan man inte märka av allt det där andra som försiggår samtidigt. Jag brukar likna det vid gammal radio där man kan ratta om för att nå andra signaler och jag vet att det finns så otroligt mycket mer än det vi ser rakt framför oss. Med nya insikter så har min verklighet blivit förändrad, den har blivit större och jag använder mer av min verkliga kapacitet. Det är så spännande, fast jag har förstås mycket kvar att lära och utforska. Nya insikter och ny verklighet leder till nya tankesätt och jag tänkte berätta om hur jag börjat tänka annorlunda kring vårt hus. Eller vårt och vårt. Jag kanske ska skriva ”huset som vi får äran att bo i en stund”,

Vi bor ute på landet i ett hus omgivet av åkrar, skog och med en slingrande bäck några hundra meter längre bort. Allt är så idylliskt! Tänk dig ett stort rött trähus med vita gavlar omgivet av en gammal lummig syrenhäck. Jag har alltid tänkt att huset vi bor i är vårt. Vi äger ju det, det finns det ju faktiskt papper på och vi har ju betalat pengar för det. Numera tänker jag något mer ödmjukt på vårt hem och vår tid i det.

Vi bor nämligen i ett gammalt missionshus och jag kan garantera dig att bara för att förra ägaren tog sina tillhörigheter och flyttade så var inte huset ett tomt skal där vi fem kunde flytta in i utan påverkan av tidens gång. Jag, min man och våra tre barn har bott här i 15 år medan huset har stått här i närmare 150 och marken har funnits sen urminnes tider. Innan vi flyttade hit så har bara en familj bott här sedan det byggdes om till bostad. Men i gamla husförhörslängder går det att läsa att flertalet familjer huserat här sedan 1800-talets senare del. Lägg där till alla som besökt huset under församlingens aktiviteter. Det sitter i väggarna må jag lova!Större delen av våra 15 år här i huset så har jag tänkt huset som vårt. När det har skett en aktivitet så har jag tänkt att ”ditten och datten sker i mitt hem”. Varför är de här i vårt hus? Numera kan jag nästan se dem fnysa åt mig och undra vem jag är i stället. De funderar nog på vad jag gör i deras hem? Vad gör jag i deras kyrka? Dessa människor har säkerligen tillbringat lika många eller kanske fler år än jag har gjort i detta hus. 

Tänk dig bonden som brukade jorden här innan missionsförsamlingen ens byggt sitt hus. Han har lämnat energier här. Det vet vi med säkerhet då vi via ett medium fick reda på att han undrade vad som hänt med hans teg (gammalt namn för mark). Församlingen som sedan byggde huset bildades av ett par som ville bryta sig ur svenska kyrkan. Hur mycket energi och kärlek har i de och resten av församlingen lämnat i huset? Här samlades folk inte bara vid predikan utan även i sorg, på söndagsskola och vid andra aktiviteter. 

Jag vet att kyrkan kunde bistå med medel om det krisade och med tunga steg har människor gått vår trappa upp för att sedan av en man sittandes vid ett skrivbord få ett ja eller ett nej. Svaret de fick var på deras fråga om kyrkan kunde bistå med en slant i mycket svåra tider. Detta skedde i rummet som jag och min man idag har som sovrum så det kanske inte är konstigt att nattsömnen kan påverkas ibland. 

Lite lustigt, men värt att nämna, är att min man under en period ständigt vaknade vid 04-tiden på natten och hade svårt att somna om. Det visade det sig att min man hade besök av en bonde som inte kunde förstå hur lat han var som låg och sov denna tid. Det var ju dags att gå och mjölka korna!

Vi har haft husrensning vid ett tillfälle och där fick jag bekräftat att många olika energier rör sig i huset. Många av de värnar om huset och det går i vissa fall att klura ut vilken roll i församlingen de haft. Innan husrensningen var det lite besvärligare här hemma på så sätt att jag kände mig iakttagen i vissa rum och som att någon stod bakom mig i andra delar av huset. Nu är allt obehagligt i stort sett borta. Likaså suger inte huset lika mycket energi ifrån mig längre. Men till och från så påverkas jag ännu av energiminnen och annat gammalt. Det sitter så djupt rotat från så många personer sedan så långt tillbaka.

Det kan vara roligt också med aktiviteter och oskyldiga sådana sker då och då från de platsburna andarna men mest påminns vi kanske nu av nära och kära. När det gäller de platsburna energierna och andarna så har jag mer förståelse nu. Det är väl klart att vaktmästaren, kvinnorna som serverade kyrkkaffe, medlemmarna i församlingen med flera satt avtryck i ett hus de tillbringade mycket tid i. I framtiden finns det säkert mycket kvar av mig i huset även den dagen jag kroppsligen inte finns här.  Kanske blir jag det läskiga spöket som förstör för en familj då de vill bygga om det som jag och min man skapat? Haha, nej då. Jag blir nog den som tröstar små barn som vaknar om natten eller den ande som väcker och varnar familjen när någon fara är på väg att ske.

Hur ska jag avrunda detta? Jag är nu mer tålmodig och känner vördnad för det som pågår. Jag känner att vi delar huset med dem. Huset har en gång betytt samma för dem som det gör idag för oss. Det är ganska charmigt att jag flera gånger hört vaktmästaren komma in genom dörren, ta en runda i huset och sen gå upp för trappan för att gå till sitt sovrum. Är det inte också mysigt att porslinet skramlar i köket när en kvinna dukar och donar inför kyrkkaffet? De har också levt i detta fina hus, de har värnat om det precis som vi gör och de har tillbringat mycket tid här. Där och då var huset deras. Så ja, vi får dela på huset – de var ju faktiskt här före oss. Vem är jag att undra vad dem gör i mitt hus? Dem undrar nog vad jag gör i deras. 

Huset är vårt hem just nu men vi är här tillsammans. Jag ser min familj numera lite mer som gäster i vårt hus. Både nu och sen i evigheters evighet.

/Maria

Namn: Maria Englund

Ålder: 37

Favoritavsnitt: Avsnitt 5 - 100 samtal med Claes