"Pappa"

Det började bulta i kroppen. Som en våg av ström rusade genom mig. Vad var detta? Varför kändes det så bekant? Klockan var 19:30 och jag var precis klar med en "befrielse" (mitt egna ord för husrensning) hos ett par som hade enligt dem själva "mycket elak energi" hemma hos sig.

Jag kände direkt att detta var ingen elak eller lurig energi utan mer en nyfiken och observerade energi. Jag gjorde alltid som jag alltid gör och etablerade kontakt med energin. En "pojke"? Näe, det kan inte stämma tänkte jag. En liten grabb? Här? Hos denna familjen? Ja, det kändes verkligen så, så det kanske var just det. En ung liten kille på ca 4-5 år. Blont hår, rufsigt och tidigt 1950-tals kläder. 

Jag fick ganska snabbt kontakt med denna lille fina kille och fick namnet "Peter". Han kallade mig för Pappa, men jag var inte hans far. En välbekant känsla av kärlek fyllde upp varenda cell i min kropp. Och då började jag fråga "Peter" vart hans föräldrar var? "Där" sa han och pekade på den familjen som tillkalla mig i första början. 

"Nej, det är inte din familj lille vän", 

- "inte?" Sade han förvånat? 

"Nej, denna familjen vet inte vem du är"

- "Jag vill ha min mamma, jag saknar pappa" snyftade "Peter" fram.

Jag kände direkt att jag måste ta med mig grabben där ifrån innan någon annan kommer fördriva honom. Jag lät denna blonda lilla killen följa med mig ifrån dom som upplevde honom som elak. 

Under hela tiden vägen hem till mig så frågade "Peter" hela tiden "vart ska vi?, jag vill åka hem". 

Jag förklarade för honom att han skulle få åka hem. Väl hemma så öppnade jag upp mig totalt mot skuggsidan och tillkalla mina guider och anropade pojkens föräldrar. 

En stor, välbyggd karl kom igenom och sade att hans var hans pappa. "Titta, titta Peter vem som är här".

"Peter" tittade upp under sitt blonda hår och med ledsna ögon.

-"Pappa?, Det där är min pappa, åh pappa, jag har saknat dig" sade han och sken upp som en sol.

Jag lämnar över "Peter" och känner en värme och glädje från både Pappan och lilleman. Jag ser "Peters" pappa lyfta upp honom och gå mot mina guider som håller uppe dörren till skuggorna. "Hejdå, hejdå extra pappa" Pappan vänder sig om och ger mig ett leende som jag aldrig kommer glömma. Tack för att jag fick hjälpa er. Vi ses.

- Detta är en av mina befriande upplevelser. Detta var 2007. Men kommer ihåg det som igår.

Thomas Andersson, Dark Network, Ockulturia

Från så långt tillbaka som jag kan minnas har jag upplevt paranormala saker.

Mitt första minne är från ungefär fem års ålder då jag återkommande såg en man i vår tvättstuga. Han hade krökt rygg och ett snett leende när han tittade bakåt på mig, stora öron och tilltufsat hår på sidorna. Han var inte ond, utan känslan när jag tänker tillbaka på honom var mest sorg. Som om han förlorat något och gått vilse. När jag påtalade detta för min mamma agerade hon irriterat och tände lampan och då fanns han givetvis inte kvar. När vi pratat om detta i vuxen ålder har det kommit fram att mamma såklart blev väldigt rädd. Jag kan än idag minnas denna man tydligt.

Vid nio års ålder blev jag väldigt sjuk till och från med feber, maginfluensa och blev smal och utmärglad. Min mormor misstänkte att jag fått diabetes typ 1 vilket tyvärr stämde och jag fick spendera många veckor på sjukhus. I samband med detta började jag uppleva UKU (utanför-kroppen-upplevelser) Det var som att jag (jaget/själen?) klev ur kroppen och iakttog mig utifrån. Jag kunde höra mig själv prata men var inte närvarande i kroppen. Dessa känslor kunde komma över mig i tid och otid och ibland blev jag nästintill apatisk. Jag minns att tankar som ”vem är jag?”, ”är jag kvar i den här kroppen?”, ”lever jag?”  dök upp när detta skedde. Där och då förstod jag inte vad som hände men har nu i vuxen ålder läst om detta fenomen. Jag kunde också aktivt välja att gå ur kroppen. Ibland en mycket behaglig känsla men oftast inte så trevlig. Kanske var detta ett sätt för mig fly för att orka med?

Att utforska andlighet och det paranormala har funnits med på ett eller annat sätt hela mitt liv. I högstadiet och gymnasiet gav jag mig in på lite mer mörka aktiviteter som anden i glaset, svarta madam och att läsa fader vår baklänges. Väldigt spännande då men ingenting jag skulle göra idag eller rekommendera någon annan att göra. Min erfarenhet är att du aldrig vet vilka energier du drar till dig från den mörka sidan, och har du otur kan detta påverka dig negativt.  

Jag har alltid kunnat känna närvaro och på vissa platser känt mig iakttagen. Onaturliga läten, saker som ramlat, elektronik som strulat, dunsar och smällar är också saker som förekommit hela min uppväxt egentligen. I min och sambons första lägenhet hade jag ofta sömnparalys och känslan av att något hotfullt närmade sig när jag låg helt orörlig i sängen. Vid två olika tillfällen såg min sambo och min bror en dam gå ut från sovrummet och vandra ner i korridoren av lägenheten. Man var liksom aldrig ensam där. 

När vi flyttade in i vårt första hus år 2008 drömde jag återkommande om bränder. Jag vaknade många gånger av att det luktade brandrök och vid flera tillfällen runt klockan 03.00 på morgonen gick brandlarmet igång. En dag hade vi en vän över som är elektriker, han började titta hur det såg ut med dragningar och hittade då ett ställe i köket där elen stod och ”knäppte”. Han sa att det kunde tagit eld närsomhelst och åtgärdade felet. Då insåg jag att någon förmodligen försökt varna oss?

Jag har varit en stor skeptiker periodvis, jag har känt att jag behövt bli överbevisad. Jag har försökt att hitta rimliga förklaringar till saker som skett runt mig. Med all säkerhet har detta grundat sig i rädsla, och att jag helt enkelt inte vetat hur jag ska hantera min andlighet.   

Hela mitt liv har jag sökt svar, genom egna efterforskningar men också genom litteratur. Tankens kraft, meditation och mindfulness har också alltid intresserat mig.

År 2002 gick min kusin bort väldigt ung och jag hade svårt att hantera det då jag kände skuld och sorg. Skuld över att inte funnits där för honom och enorm sorg för att jag hela tiden intalat mig att han skulle frisk. Efter detta började aktiviteten bli påtaglig. Det kunde bli iskallt i rummet med en stark känsla av närvaro samt att stereon ballade ur och höjde volymen i tid och otid. Alltid i samband med att jag tänkte på honom eller spelade någon cd-skiva som påminde om honom. I början blev jag rädd, men när jag till slut förstod att det var påhälsning från honom kändes det okej.

Några år senare, 2010, skulle en händelse bli väldigt viktig för mig. En dåvarande kollega hade köpt en prenumeration av tidningen ”Nära” och en månad fick hon två exemplar av samma tidning. Hon gav mig den ena och tyckte att det var lustigt att det kommit två. Jag slog upp tidningen och såg ett reportage med mediet Pierre Hesselbrandt. Just då tänkte jag inte så mycket mer på det men några dagar senare slog jag upp samma sida igen. Reportaget handlade bland annat om Pierres arbete med ungdomar vilket jag kände mycket för. Facebook hade precis börjat med sidor för företag och jag skrev ett inlägg på tidningen Näras sida att jag uppskattat intervjun med Pierre. Jag fick senare ett personligt svar av Pierre och vi började diskutera vikten av bra förebilder för unga. Vidare kom vi in på andlighet och några dagar senare meddelade Pierre mig att han hade en väldigt enträgen man med sig som ville komma igenom till mig.

Jag visste direkt vem det var och tog emot mannen med kärlek. Det var min morfar, som gått bort två år tidigare.

Min morfar hade alltid en egen plats vid köksbordet. Den var hans och det visste man om. När min morfar dog tyckte jag det var så tomt på den platsen och jag brukade säga, i huvudet till mig själv, att ”jag sätter mig här så blir det inte lika tomt”. Detta var alltså något som bara jag själv visste om.

Exakt detta förmedlar Pierre:

-”Han skrattar och säger att du brukar sitta på hans plats så det inte blir så tomt.” 

Och med de orden bestämde jag mig för att aldrig någonsin igen tvivla på andevärlden eller kräva bevis. Morfar förmedlade också genom Pierre att det var han som sett till att jag fått tidningen, att det ”blivit två” som Pierre uttryckte det.  Detta var bara två exempel på vad jag fick förmedlat till mig av min morfar. De sakerna jag inte kunde bekräfta direkt för Pierre kunde senare min mamma och morbror bekräfta att det stämde. 

Pierre var ett stort stöd i början av min mer aktivt valda tro på andevärlden och det är jag honom mycket tacksam för.

Efter en utmattningsdepression 2011 och en tids sjukskrivning blev jag inbjuden på meditation hos en vän och när jag kom dit mötte jag en kvinna vid namn Kerstin Öman. Kerstin tog mig i handen, höll den kvar en stund samtidigt som hon tittade mig i ögonen och sa:

–”Jag får en känsla av att vi kommer ses mycket framöver.”

Och så blev det. Varje tisdag i två års tid åkte jag till Kerstins mottagning i Täby och mediterade och träffade likasinnade. Jag har också gått kurser i mentalt mediumskap och personlig andlig utveckling för Kerstin och idag är hon min mentor men också en av mina närmsta vänner.  Hon har lärt mig två saker vad gäller min andlighet; tålamod och tillit. 

När andevärlden kommunicerar genom mig ger de mig bilder och filmklipp innanför ögonen. Ibland hör jag saker, det kan vara gamla energiminnen som kommer upp i form av ord, namn eller ibland en hel konversation. 

Förutom att kunna förmedla information och kärleksfulla budskap från andevärlden har den här utvecklingen lärt mig massor om mig själv. Den har stärkt min intuition, den har stärkt mina relationer men också hjälpt mig att avsluta relationer och förstå varför jag agerar som jag gör i vissa situationer.

Min tro och min sanning är att intuitionen och andligheten är något som vi alla bär med oss. Vissa har kommit längre än andra och har därför lättare att utvecklas och lära. Mitt råd till dig som vill utveckla din andlighet är att börja meditera och vara ute i naturen. Ta gärna hjälp av ett medium, gå kurser och känn in hur det slår an i dig. Jämför dig inte med andra för din resa är din egen och ingen annans. Om du känner att din utveckling stagnerar – ta en paus på obestämd tid, min erfarenhet är att du inte kan provocera fram din andlighet. Ha inte bråttom utan låt det få växa fram.

För mig har det också varit avgörande att få utvecklas andligt på ett lättsamt sätt med mycket humor, och där är Kerstin helt rätt mentor för mig. Jag tycker inte andlighet ska vara för seriöst och tungt utan jag tänker att det är viktigt att ha med sig sitt barna-jag i detta. Hur gör barn för att lära? Jo, de leker fram sin utveckling. När vi lägger för mycket prestation och allvar i vår andliga utveckling kommer vi ingenstans utan vi blir fast med dåligt samvete och rädslor och oro. Att vända blicken inåt och känna efter hur det känns där inne är nog så tungt ändå.  Men alla jobbar såklart olika och det viktiga är att hitta sin egen sanning. 

När eller om du bestämmer dig för att utveckla din andlighet kommer du också få uppleva en personlig utveckling. Den är inte alltid rosenröd och behaglig, du kommer behöva möta dig själv på djupet och läka trauman och sår som du kanske inte ens vet om att du bär på. Du kommer stöta på tvivel och ifrågasättande – inte bara kommer du ifrågasätta dig själv men andra kommer också göra det. Men i slutändan lovar jag dig att det är värt varenda sekund. 

Avslutningsvis, tack Oscar och Martin för att jag fick gästa er blogg. 

Och tack för det fina jobb ni gör med Spökpodden. 

/Malin

Möte med ett medium

En lyssnare till Spökpodden hörde av sig till oss och berättade om hennes upplevelse hon hade. Då ämnet är känsligt vill personen vara anonym. Läs nedan vad hon skrev i mailet till oss: 

"Jag skickar med en upplevelse jag haft när jag gick på en privatsittning hos ett medium.

Innan jag skulle gå hemifrån så sa jag högt för mig själv ”Robin, kom och säg förlåt, det enda jag ber av dig är ett förlåt.”

När jag var 14 år var jag i ett förhållande där jag blev slagen, våldtagen och psykiskt misshandlad. Det är en hemlighet som jag har burit med mig och har inte berättat det för många. 
9 år efter att jag brutit mig loss från honom så går han bort. Jag kände väl att jag hade gått vidare men nu vågade jag be om förlåtelsen som jag aldrig fick höra när han levde.
Jag kommer till mediumet och har en bra sittning. I slutet ska jag ställa min sista fråga som blir om det finns någon med mig från andra sidan.
Hon säger då att ”Ja, det har varit en kille här hela tiden som strukit omkring. Han vill inte riktigt komma fram och prata. Det är mycket skuld och skam känslor med honom” 
Hon beskriver honom och allting stämmer. 
Det sista hon säger är ”Han vill egentligen inte prata, det enda som han förmedlar är ett förlåt.”"

Jag är en gäst i mitt eget hus - Gästblogg av Maria Englund

Med åren har jag insett att verkligheten är mycket större än vad jag tidigare trott. Majoriteten av oss verkar vara inställda på en enda frekvens och då kan man inte märka av allt det där andra som försiggår samtidigt. Jag brukar likna det vid gammal radio där man kan ratta om för att nå andra signaler och jag vet att det finns så otroligt mycket mer än det vi ser rakt framför oss. Med nya insikter så har min verklighet blivit förändrad, den har blivit större och jag använder mer av min verkliga kapacitet. Det är så spännande, fast jag har förstås mycket kvar att lära och utforska. Nya insikter och ny verklighet leder till nya tankesätt och jag tänkte berätta om hur jag börjat tänka annorlunda kring vårt hus. Eller vårt och vårt. Jag kanske ska skriva ”huset som vi får äran att bo i en stund”,

Vi bor ute på landet i ett hus omgivet av åkrar, skog och med en slingrande bäck några hundra meter längre bort. Allt är så idylliskt! Tänk dig ett stort rött trähus med vita gavlar omgivet av en gammal lummig syrenhäck. Jag har alltid tänkt att huset vi bor i är vårt. Vi äger ju det, det finns det ju faktiskt papper på och vi har ju betalat pengar för det. Numera tänker jag något mer ödmjukt på vårt hem och vår tid i det.

Vi bor nämligen i ett gammalt missionshus och jag kan garantera dig att bara för att förra ägaren tog sina tillhörigheter och flyttade så var inte huset ett tomt skal där vi fem kunde flytta in i utan påverkan av tidens gång. Jag, min man och våra tre barn har bott här i 15 år medan huset har stått här i närmare 150 och marken har funnits sen urminnes tider. Innan vi flyttade hit så har bara en familj bott här sedan det byggdes om till bostad. Men i gamla husförhörslängder går det att läsa att flertalet familjer huserat här sedan 1800-talets senare del. Lägg där till alla som besökt huset under församlingens aktiviteter. Det sitter i väggarna må jag lova!Större delen av våra 15 år här i huset så har jag tänkt huset som vårt. När det har skett en aktivitet så har jag tänkt att ”ditten och datten sker i mitt hem”. Varför är de här i vårt hus? Numera kan jag nästan se dem fnysa åt mig och undra vem jag är i stället. De funderar nog på vad jag gör i deras hem? Vad gör jag i deras kyrka? Dessa människor har säkerligen tillbringat lika många eller kanske fler år än jag har gjort i detta hus. 

Tänk dig bonden som brukade jorden här innan missionsförsamlingen ens byggt sitt hus. Han har lämnat energier här. Det vet vi med säkerhet då vi via ett medium fick reda på att han undrade vad som hänt med hans teg (gammalt namn för mark). Församlingen som sedan byggde huset bildades av ett par som ville bryta sig ur svenska kyrkan. Hur mycket energi och kärlek har i de och resten av församlingen lämnat i huset? Här samlades folk inte bara vid predikan utan även i sorg, på söndagsskola och vid andra aktiviteter. 

Jag vet att kyrkan kunde bistå med medel om det krisade och med tunga steg har människor gått vår trappa upp för att sedan av en man sittandes vid ett skrivbord få ett ja eller ett nej. Svaret de fick var på deras fråga om kyrkan kunde bistå med en slant i mycket svåra tider. Detta skedde i rummet som jag och min man idag har som sovrum så det kanske inte är konstigt att nattsömnen kan påverkas ibland. 

Lite lustigt, men värt att nämna, är att min man under en period ständigt vaknade vid 04-tiden på natten och hade svårt att somna om. Det visade det sig att min man hade besök av en bonde som inte kunde förstå hur lat han var som låg och sov denna tid. Det var ju dags att gå och mjölka korna!

Vi har haft husrensning vid ett tillfälle och där fick jag bekräftat att många olika energier rör sig i huset. Många av de värnar om huset och det går i vissa fall att klura ut vilken roll i församlingen de haft. Innan husrensningen var det lite besvärligare här hemma på så sätt att jag kände mig iakttagen i vissa rum och som att någon stod bakom mig i andra delar av huset. Nu är allt obehagligt i stort sett borta. Likaså suger inte huset lika mycket energi ifrån mig längre. Men till och från så påverkas jag ännu av energiminnen och annat gammalt. Det sitter så djupt rotat från så många personer sedan så långt tillbaka.

Det kan vara roligt också med aktiviteter och oskyldiga sådana sker då och då från de platsburna andarna men mest påminns vi kanske nu av nära och kära. När det gäller de platsburna energierna och andarna så har jag mer förståelse nu. Det är väl klart att vaktmästaren, kvinnorna som serverade kyrkkaffe, medlemmarna i församlingen med flera satt avtryck i ett hus de tillbringade mycket tid i. I framtiden finns det säkert mycket kvar av mig i huset även den dagen jag kroppsligen inte finns här.  Kanske blir jag det läskiga spöket som förstör för en familj då de vill bygga om det som jag och min man skapat? Haha, nej då. Jag blir nog den som tröstar små barn som vaknar om natten eller den ande som väcker och varnar familjen när någon fara är på väg att ske.

Hur ska jag avrunda detta? Jag är nu mer tålmodig och känner vördnad för det som pågår. Jag känner att vi delar huset med dem. Huset har en gång betytt samma för dem som det gör idag för oss. Det är ganska charmigt att jag flera gånger hört vaktmästaren komma in genom dörren, ta en runda i huset och sen gå upp för trappan för att gå till sitt sovrum. Är det inte också mysigt att porslinet skramlar i köket när en kvinna dukar och donar inför kyrkkaffet? De har också levt i detta fina hus, de har värnat om det precis som vi gör och de har tillbringat mycket tid här. Där och då var huset deras. Så ja, vi får dela på huset – de var ju faktiskt här före oss. Vem är jag att undra vad dem gör i mitt hus? Dem undrar nog vad jag gör i deras. 

Huset är vårt hem just nu men vi är här tillsammans. Jag ser min familj numera lite mer som gäster i vårt hus. Både nu och sen i evigheters evighet.

/Maria

Namn: Maria Englund

Ålder: 37

Favoritavsnitt: Avsnitt 5 - 100 samtal med Claes