Tid finns inte
Senaste 7 åren har jag haft en tillvara där mina dagar inte till punkt och pricka är styrda efter klockslag. Jag tycker inte om att behöva vara på ställen mellan en vis tid för att någon säger till mig att vara det, utan det är något jag själv vill styra. Tacksam var jag över jobbet jag fick 2013 där det inte fanns någon sådan form av koll, jag kunde komma och gå lite som jag ville. Trots allt räckte inte det till i längden utan jag var tvungen att söka mig vidare från det jobbet i början av 2019. Jag insåg att det behövs ännu mer frihet i mitt liv för att jag ska fungera fullt ut och må riktigt bra. Idag har jag en tillvaro där jag kan jobba vart jag vill när jag vill, för jobba är något jag värderar högt och gillar, men det ska vara efter min dygnsrytm och inte någons annans rytm.
Men tid, fascinerade, det är något med det. När man börjar fundera på vem är det som säger att 60minuter ska vara 60minuter, när bestämdes detta och av vem? Såklart är det en skapelse av oss människor. Vilket slår mig att tid egentligen inte finns utan det är något vi har skapat för att kunna förhålla oss till varandra, samt ett utmärkt sätt att mäta. Allt som går att mäta är tydligen en bra grej för oss människor. Jag tror däremot inte på tid. Utan att allt händer nu. Igår händer nu lika mycket som imorgon händer nu. Mina tidigare liv händer nu. Fast allt händer i andra dimensioner eller frekvenser. Det är också därför jag tror det är möjligt att gå tillbaka till tidigare liv, eller att kunna spå i framtiden. För egentligen går vi inte framåt eller tillbaka i tiden, vi går bara åt sidan och koller bredvid där vi är just nu.
Vad jag egentligen vill ha sagt är att strunta i tid, det är något som påverkar de flesta människor negativt, så istället för att bli styrd av det så börja inse att allt händer nu. Och om allt händer nu, då är det bästa man kan göra att njuta, njuta av det som är nu, för något annat finns inte.
/Martin
Passa in, eller följa hjärtat?
Från tidig ålder blir vi skolade att vi ska passa in. Redan som barn lär vi oss att vi måste vara som den stora massan för att bli accepterad. Föräldrar tar sina småbarn till bvc för att väga och mäta barnet, vilket är bra för att se att barnet i sig är friskt och hälsosamt. Men vi får också lära oss om barnet inte kan göra visa saker i en viss ålder så är det något som är konstigt, om barnet inte kan göra vad samhället har bestämt är viktigt att kunna så får föräldern hemläxa och ska gå hem och träna sitt barn på det. Sedan växer man och börjar skolan, där man ska passa in i skolväsendet, är man annorlunda får man specialhjälp och man sätts in i fack. Ute på skolgården måste man passa in med alla andra barn, sticker man ut eller gör på ett annat sätt blir vuxna oroliga att det är något fel på personen, och har man otur så blir man mobbad av dom andra barnen på skolgården. Livet fortsätter och allt är utstakat, skola, plugga, utbilda dig till något som ger jobb - det är viktigare än att följa sitt hjärta och plugga till något man vill jobba med, enligt reglerna. När du gått ur skolan ska du jobba med det det du utbilda dig till. Allra helst ska du jobba 5 år innan du skaffar bil och hus. Vilket betyder att under de 5 första arbetsåren ligger fokus också på att hitta en livskamrat. När du köpt ditt hus med din livspartner ska du skaffa barn efter 1-2år. Helst ska du ha 2 barn, det ska tydligen vara bäst i Sverige ur ett hållbarhetsperspektiv.
Jag trodde på allt detta och försökte leva efter den utstakade vägen samhället byggt. Jag var inte lycklig. Jag trodde jag var lycklig men det var hela tiden någon som skavde, något saknades och jag kunde inte förstå vad det var. Jag hade allt. Jobb, barn och en livskamrat. Men ändå saknades lyckan som hade legat och visat sig som en bonus när jag skulle ha nåt mitt mål, men lyckan uteblev ändå. Jag kraschade mitt liv, inte bara en gång utan gång efter annan, relationer bröts, jobb försvann. Jag började om efter varje gång och byggde upp mitt liv efter samhällets regler igen. Samma resultat varje gång. Tills jag till slut inte orkade bry mig längre, jag började göra som jag ville. Välja en annan väg, satte upp mål med mitt liv som jag ville ha det. Inget 8-17 jobb måndag till fredag. Inte välja gå efter vad som förväntas man ska göra utan istället börja passa in mitt liv efter min syn på vad ett lycklig skulle vara. Trotts dessa förändringar så hade jag fortfarande kvar tankarna att jag måste gå efter reglerna. Jag kände mig lycklig men hade en konflikt i mig att jag inte gjorde som man skulle göra. Förvirrad och vilsen så ville jag hitta rätt, men den här gången tänkte jag till, jag måste träffa någon som kan ge mig råd hur jag ska göra. Samtidigt som jag hade dessa tankar var jag inne i en mindre depression på grund av att jag kraschat ytligare en relation med en person som betydde mycket för mig. Som tur hade jag en, en vän som inte känt mig så länge och som inte hade så bra koll på vad jag gjort innan eller hur jag har valt leva mitt liv tidigare. Bestämde träff med vännen, Diana Wahlborg, pratade och förklarade om hur jag kände och tänkte med mitt liv, jag vill ha hennes råd och syn på det. Jag hade inte förväntat mig det svar hon gav, utan att ens behöva tänka svarade hon: Du är en person som inte passar in, så sluta passa in. När du slutar passa in och följer ditt hjärta kommer din lycka komma.
Det är mer än ett halvår sedan jag fick det här rådet, och efter den dagen har jag blivet lyckligare för varje dag som kommer. Visst, vissa dagar är tunga ändå av olika anledningar, men nu känner jag en trygghet och tillit till att inte försöka passa in och svackorna är mer sällsynta än innan, och dom är dessutom mycket kortare än innan. Så sluta passa in och följ ert hjärta. Bara ditt hjärta kan visa dig den rätta vägen, och bara ditt hjärta kan göra dig lycklig.
/Martin
Gör om gör rätt
Jag har länge tänkt att jag inte behöver ha vissa saker i mitt liv, för några år sedan började jag på riktigt att intressera mig för minimalism och skalade mer eller mindre bort allt jag ägde. Kvar var kläder, skönhetsprodukter, böcker, telefon och dator. Ungefär samma uppsättning är vad jag har idag, det har tillkommit en podcast utrustning men annars är det ungefär samma. Jag äger inga egna möbler då jag senaste åren har bott på ett sätt där jag inte behöver äga möbler. TV har jag inte haft på ett par år. Jag har vidare tänkt att jag leva ett snävt liv, dock vill jag unna mig upplevelser och god mat. Med god mat menar jag att äta mat någon annanstans än hemma, det är lyx för mig att ha ibland ha lyxen att betala någon annan för laga min mat och ta hand om disken efter mig. Men…
Bara för några dagar sen pratade jag med personen som står mig närmast om det här, vilket resulterade i att hon gav mig en annan syn på det hela. Om jag vill ha upplevelser och vill kunna äta gott, i min bemärkelse, så kan jag inte tänka på att jag ska leva snävt, utan tvärtom, vill jag ha mycket av det måste jag tänka att jag vill ha överflöd av betydande saker för att det ska öka i flöde. Annars stryper man med tiden tillförseln mer och mer. Jag tänkt över hur mina tankar brukar gå när jag tänker på detta och insåg att jag faktiskt måste tänka i andra banor. Så jag började direkt, styra om tankarna. Idag, några dagar senare, då märkte jag hur flödet hade ändrats, och hur saker faller på plats på ett annat sätt när man har ett annat mindset. Jag har helt enkelt tänkt fel i flera år. När jag tänker rätt, då kommer det bli mycket bättre.
/Martin
Välj Rätt
Val görs dagligen, vissa vet man om, andra gör man utan att ens reagera. Vilka kläder man ska ha på sig, äta frukost, kaffe innan man åker iväg hemifrån eller på vägen, planering inför dagen och så vidare. Alla val man gör tar kraft och energi. Sen har vi dom här större valen som behöver göras, vilket jobb ska man välja, var ska man bo, i hus, lägenhet, på landet eller i stan. Hur vill man att ens tillvaro ska se ut med partner, kompisar, barn och djur. Investera i sig själv eller i materiella saker. Dom här valen tar också energi, mer än dom vanliga vardagsvalen. Men vad händer om man väljer fel? Det kanske inte gör så mycket att välja fel sorts tröja eller att man väljer att skjuta på frukosten, dessa val kan lätt rättas till utan större energi påverkan. Men om man väljer fel jobb, eller investerar i ett hus man inte trivs i, eller väljer fel partner. Då kommer energikostnaden vara större för att rätta till, och tyvärr måste det rättas till för det kommer gå ut ännu mer energi av att stanna kvar i sitt dåliga val. Vissa dåliga val måste vi tyvärr vara medvetna om att vi kommer göra, för dessa fel är meningen, finns lärdom av dom vi måste gå igenom. Men många felval kan vi undvika genom att gå efter våran magkänsla istället för att använda våran hjärna. Det är inte alltid lätt, och bara att släppa taget om sin logiska hjärna kan vara problematiskt, men i långa loppet kommer vår energiförbrukning vara lägre i vilka val vi ska göra och man kan använda den energi på något utvecklande istället.
Träna dig att känna när det är rätt känsla när du väljer.
/Martin
Separationsångest
Att behöva göra avslut kan vara svårt. Det tar emot och man måste lämna något bakom sig. En tid, en händelse eller en sak, att behöva gå vidare är smärtsamt. Jag har svårt för det. Att lägga på telefonen även fast man har pratat flera timmar med den man tycker om kan vara bland det värsta jag vet. Min syster bor nästan 100 mil ifrån mig och vi ses inte så överdrivet ofta på grund av distansen. Men när jag väl åker upp till min hemstad och hälsar på min familj där uppe så är det alltid trevligt, men en sak som många utifrån kan uppfatta lite märkligt är att jag och min syster nästan aldrig ses sista dagen jag är där uppe, på så vis slipper vi säga hej då till varandra. Vi skippar det jobbiga, eller flyr, kalla det vad ni vill, men jag ser det mer som att vi inte säger hej då för att vi kommer ju ses igen. För ett tag sen närvarade jag vid en husrensning. Familjen som bodde i huset hade flera sorters aktivet i huset, både bra och dåliga energier. När mediumet berättade att det tagit bort en energi som stört familjen mycket, och som gjort att kvinnan i hushållet blivit berörd på ett negativt sätt, fick hon ändå en separations ångest, en saknad växte fram i henne nästan omedelbart. Det slog mig så tydligt då, att när folk till och med får separationsångest när man plockar bort något dåligt från deras liv, när någon annan gör det åt dom. Hur ska då personer som inte får hjälp orka med att bryta deras mönster från det dåliga. När det dåliga har blivet så starkt ingrott i deras vardag så det har blivet en sorts trygghet för dom.
/Martin
Enkelriktat
Jag försöker så gott jag kan tänka på hur jag beter mig mot andra. Ännu viktigare blev det för mig när jag läste en studie om att varje person påverkar runt 30-34 personer varje dag. Mitt mående sprider sig alltså till så många, om jag är glad sprider jag vidare god energi till många fler än jag tror. Trots detta så tappar jag humöret ibland, blev väldigt otrevlig mot en äldre herre som fick för sig att han var tvungen att sitta bredvid mig på tåget även fast det gapade tomt i vagnen, men han skulle minsann sitta bredvid mig där jag hade satt min väska, trots att han påpekade att han gärna ville sitta där så han skulle kunna se sin fru som satt några säten bort så kunde jag inte hålla humöret uppe och blev onödigt otrevlig mot mannen. Jag pratade med Oscar efter händelsen och fick påpekat att det var ett väldigt dumt beteende av mig, jag höll med, men händelsen hade ju trots allt påverkat mannen redan. För ett par veckor sen var jag i en mindre norrländsk stad, innan jag påbörjade min resa mot Gävle var jag tvungen att svänga förbi en matbutik, på min inköpslista stod snus, och jag tänkte att det är onödigt att gå runt hela butiken när min produkt finns i kassan. Jag genar bakvägen igenom kassan men på vägen in skriker kassörskan; STOPP! Och gör ett stopptecken med handen, jag kopplar inte riktigt och ignorerar hennes gest, går och ställer mig sist i kön. När det blir min tur och jag säger till vad jag vill köpa så får jag samma beteende tillbaka, kassörskan ignorerar mig. Sekunderna känns som evigheter, men jag upprepar igen efter kanske 10 sekunder vad jag vill ha, i tron om att hon kanske inte riktigt hörde vad jag sa att jag ville köpa. Nu svarar hon, att jag gick mot enkelriktat och frågar om jag inte kan läsa eftersom det står en skylt vid ingången att man inte får gå som jag gjorde. Jag upplever henne som väldigt otrevlig och mitt humör sänks, jag svara minst lika otrevligt tillbaka på hennes påstående och ifrågasätter om hon kanske har valt rätt yrke, känns inte som service att skälla ut kunderna. Bakom mig står en annan kund som också påpekar på ett lika otrevligt sätt att jag gjort fel och kanske bör vara mer uppmärksam på skyltarna i affären. Ger henne också ett svar som inte är av det trevligaste slaget, får min snus köpt och lämnar affären. Efteråt finner jag situationen väldigt lustig och ser humorn i det hela, delade med mig av min upplevelse till vänner dagarna efter och kunde skratta åt det. Perfekt, jag påverkar personer positivt. Men, mitt dåliga beteende, gav jag ju till två personer, som i sin tur påverkar tillsammans dubbelt så många som jag. Jag gjorde ett fel, visserligen av misstag, men istället för att falla för deras dåliga bemötande så skulle jag ha bett om ursäkt för mitt misstag av vägval inne i butiken, visserligen hade jag inte kunnat påverka folk med min lustiga upplevelse, men jag hade gett två andra en bättre dag som i sin tur hade spridet mer glädje omkring sig än hur utfallet blev. Så tänk efter hur ni bemöter andra, det påverkar mer människor än ni tror.
/Martin
Vara med sig själv...
I många år har jag omgett mig av människor dagligen för jag mår bra att vara med människor, dock inte i för stora grupper utan 1-2 st åt gången. Jag har haft sociala jobb där, helst dom senaste 5-6 åren då stor del av arbetet har gått ut på att nätverka med andra personer och sitta i möten i olika slag. Jag har heller inte riktigt känt mig bekväm med att vara själv då jag lätt har blivit rastlös och får svårt att göra något vettigt med tiden. Jag har också i stora delar av mitt vuxna liv levt i förhållande, inte så många med 3st rätt långa, och vid varje uppbrott har det inte gått så lång tid mellan. För ungefär 8 månader tog det slut mellan mig och mitt senaste förhållande, vilket tog hårt på mig då denna tjej också hade blivit min bästa vän, jag tappade inte bara en partner utan också en av mina närmaste vänner jag haft i mitt liv. Det medförde att jag sjönk långt ner i mående, jag vill tro att jag inte var i en depression, men nu efterhand så vet jag att jag var det eftersom jag fyllde tomrummet med jobb och se till att jag alltid var upptagen. Det blev för mig ännu mer tydligt att jag inte vågade vara med mig själv. Det är inte först den här helgen som precis var som jag faktiskt var helt själv ett par dagar, jag åkte till Hälsingland förra veckan för att tillbringa våren hos Petra & Fredrik på Helsinglight, och när det blev lördag så åkte dom hem till sitt privata hem och jag stannade kvar i House of Helsinglight, långt ut på landsbygden och blev tvingad att vara själv i ett stort hus utan möjlighet att ta mig härifrån då jag inte har tillgång till någon bil här. Jag kände en oro över hur jag skulle klara vara själv och isolerad, första kvällen kändes märklig och tom på något sätt. Men när jag vaknande på söndagen kände jag en otrolig känsla av lättnad och såg fram emot en dag med bara läsa och meditera, helt själv, med vetskapen att det är ingen som kommer att komma hit, och det inte finns någon möjlighet för mig att träffa någon. Jag trivdes, för första gången på många år , så trivdes jag med att vara helt själv och bara umgås med mig själv.
Så om ni inte brukar vara själv, sätt er i en situation där ni måste, för vad ni lär er av det är helt magiskt.
/Martin
Förändring
Redan i tidiga tonåren kände jag en känsla över att jag inte bor på ett ställe som är mitt hem, jag började längta till något annat, vad visste jag inte, men jag visste att jag skulle flytta ifrån min hemstad. Åren gick och några veckor efter jag hade avslutat gymnasiet så flyttade jag. En förändring var gjord och jag lärde mig något i det, tyvärr så resulterade den här flytten också till att jag fick en osund relation till alkohol som kom att följa med kommande år. Jag hade några olika jobb, lärde mig saker från varje ställe, ingen av jobben var det andra likt så jag var tvungen att göra ändringar i min vardag för att få ihop livet för varje jobb. Till slut blev min situation ohållbar då relationen till alkoholen hade tagit över för stor del av mig och jag var tvungen att göra en större förändring igen. Jag ändrade, avslutade relationer med människor och bytte inriktning på livet. Detta var en av det härligaste förändringarna jag gjort, inte ens när jag var mitt i förändringen var det jobbigt. Efter det så ledde det ena till det andra och 3 år efter jag gjorde min härliga förändring fick ett jobb som jag bara tidigare hade drömt om, och jobbet var också på ett av mina svenska favorit företag. Livet rullade på bra och allt var bra, men, så en dag, något var fel, jag var fortfarande inte lycklig. Det var något som saknades, det var något som inte var som det skulle, jag kunde inte sätta fingret på vad men jag visste åter igen att det är något som måste göras. Jag insåg att drömmen att ha det jobbet jag hade inte alls var min dröm längre, jag behövde något annat i mitt liv, utan att veta vad så sade jag upp mig från mitt jobb, utan plan framåt mot vart jag skulle, men jag var tvungen att göra denna förändring. Så återigen så avslutade jag relationer, avslutade rutiner och ett liv jag kände till. Dock var det inte härligt den här gången. Det var jobbigt, mörkt och jag hamnade i en depression. Det kom en tid där jag inte såg något ljus eller glädje, men det konstiga var att jag ändå inte kände någon stress eller oro. Jag behövde det här, och jag visste jag var på rätt väg, men vägen var just nu mörk och otydlig så hade jag ett konstigt lugn i kroppen. Efter några månader så började ljuset komma tillbaka och belöningarna om att jag gjort rätt kom, förändringen hade varit väldigt smärtsam men på andra sidan väntade ett liv som gav så mycket mer än vad jag hade innan. Nu är jag på en plats i livet jag trivs i, men jag vet att det kommer att komma en förändring, och jag vet att denna förändring kommer uttrycka sig annorlunda mot vad den tidigare gjort, och jag längtar efter det.
Förändring behövs, ibland är det skönt, ibland är det smärtsamt, men det blir alltid till det bättre på andra sidan. Så fungerar det även i stora förändringar, så när vi är igenom vad som händer i världen nu så kommer det vara bättre, men det kommer kosta oss mycket…
/Martin
Kommer och går...
Vi möter alla olika människor i olika skeden i livet, finns det någon förklaring till varför vi lär känna vissa just vid en tid punkt, har det alltid någon större mening eller går vissa bara förbi en utan att betyda något för en själv? Jag och Oscar träffades av en slump vid ett möte i våra tidigare arbeten. Vi var bransch kollegor under några år och hade väldigt sporadisk kontakt. Av en händelse började vi höras mer och mer efter något år för att slutligen ha nästan daglig kontakt och driver Spökpodden ihop. Att vi skulle komma varandra så nära var verkligen inget man kunnat anat från början av vår vänskap. Även fast Oscar tidigt sa att någon gång kommer vi jobba ihop. För några veckor sedan gjorde jag en annan kompis besviken på grund av att jag agerat respektlöst vid ett möte, fullt förståeligt att kompisen kände besvikelse på mig då jag håller med om att mitt agerande var dåligt. Men att veta att an gjort någon annan besviken är alltid en underlig känsla, vad är det för lärdom man ska ta av det, och fanns det också en tanke bakom att det hände eller var det bara oturligt att den händelsen ägde rum? Samma sak gäller att jag för några år sedan träffade en fantastisk person, som nu mer tyvärr inte finns i mitt liv. Fanns det också någon mening med att den personen skulle komma in i mitt liv för att sedan lämna mitt liv? Sen har vi Tomas, min kompis som jag känt sedan jag var 16-17 år och vi är fortfarande nära vänner, även fast vi inte ses och hörs så ofta så vet jag att han finns där och alltid kommer att göra. Varför består vissa kontakter och andra inte, finns det något mer vi ska lära oss av det eller är det bara så livet ser ut?
/Martin
Magkänsla, vad är det?
/Martin
Syns du inte finns du inte
Syns man inte så finns man inte, det är ett vanligt tankesätt för företag och varumärken, man måste synas för att kunderna ska hitta ens produkter. I takt med sociala medier och tekniken har dock detta tankesätt börja krypa sig in hos vanliga privat personer. Om man inte syns online så finns man tydligen inte längre. Ens fysiska existens är inte tillräcklig längre. En nära vän berättade för mig att hon var på ett uteställe och roade sig för några år sedan när en annan gäst på ställe visade ett intresse för henne, började prata med henne, när han frågade om hon hade Instagram, vilket hon inte hade, svalnade intresset, tydligen var hon inte tillräckligt äkta eftersom hon inte fanns på dom rätta sociala medierna. Trenden att man ska finnas online är inte längre någon trend utan det är viktigare än att finnas offline. Istället börjar trenden att man ska koppla ifrån och stänga av tekniken, man ska åka på semester där man inte använder teknik, besöka naturen, gå på restauranger där man måste lämna ifrån sig sin mobiltelefon. Hur blev det såhär, hur kan det gå så snabbt att verkligheten har flyttats från fysisk närvaro till online närvaro? Samtidigt växer intresse för andlighet och det oförklarliga mer och mer hos vissa grupper människor, och alla som tror på något som vi inte kan se med blotta ögat, spöken, andar, energier, blir oftast mer eller mindre dum förklarade av skeptiker. Dessa skeptiker som tycker att verkligheten är bland teknikens moln och har svårt att leva sig in i fysisk närvaro, har fruktansvärt svårt att lyssna eller tro på människor som har en tro på andlighet och spöken. Men vad är det för skillnad, båda världarna ligger bortom vad vi kan se med fysiska ögat, ändå blir vi som tror på andra sidan kritiserade.
/Martin
Har vi tappat viktig kunskap?
Världen brinner, för några månader sen så brann amazonas, något jag upplever att befolkningen redan har glömt bort. Sedan brann stora delar av Australien, något jag också upplever redan har fallit i glömska. Nu pratar alla om Corona viruset, dock är detta inget som riktigt har satt sig i sådan rädsla som påverkar oss i Sverige mer än att vi läser o rapporter i media.
Det slog mig under förra veckan när jag läste en bok om överlevnad, dock vinklad i ett perspektiv där en zombie epidemi skulle drabba världen, hur dåligt rustad jag själv är om en katastrof skulle inträffa i samhället jag lever i. Visst, man kan bunkra upp lite mat och se till att man har ett lager av rent dricksvatten i hemmet, men sen då, när detta tillfälliga lager skulle ta slut, vad gör jag då? Jag har ingen kunskap i att jaga, jag har nästan aldrig fiskat och jag har ingen koll på vad i den svenska naturen som är ätbart eller inte. Jag ser mig själv som en vän till skogen och tillbringar gärna min lediga tid där, fast i motionssyfte. Eld kan jag göra upp, om jag har tändvätska och en tändare. Jag har heller ingen vidare kunskap i hur man tar hand om sår när man är ute i naturen. Jag är mer beroende av hemmet och ett fungerade system än vad jag själv vill erkänna för mig. Vidare slog det mig att jag inte ens kan sy och laga enkla hål på mina kläder, hur skulle jag då göra om jag hade begränsat med kläder att ta på mig om jag inte ens kan laga små hål, eller göra mössa och vantar när kylan tränger sig på.
Egentligen inget konstigt med det hela, jag har aldrig varit praktisk eller haft intresse i varje odling eller handarbete. Jag är duktig på andra saker, jag har lärt mig hur jag ska ta mig framåt i det samhälle som blivit skapat, jag är utbildad, vet hur jag ska bygga nätverk, sen vet jag att har en hjärnan som kan analysera situationer på ett sätt många inte kan. Det som skrämmer mig är att den stora massan som lever idag har massvis med kunskap i teknik, sociala färdigheter, matlagning, träning, kost och är världsvana. Men gamla kunskaper som man kallar ”husmors” - tips försvinner från oss. Vi har blivit duktig på köpa saker billigt, att köpa oss ett bekvämt liv där vi inte behöver kunna saker. Vi behöver inte kunna laga och bygga saker, vi kan köpa det idag. Vi behöver inte kunna odla för allt finns att köpa på affären som är öppet nästintill dygnet runt. Vi kan köpa billigt kött och behöver därför inte kunna jaga eller fiska. Det som skrämmer mig är att vad skulle hända med samhället om det blev störningar och vi skulle behöva ta ett större ansvar för oss själva? Och hur kan vi tro att vi ska kunna leva på ett hållbart sätt när kunskap om att ta hand om oss själva har försvunnit och vi är beroende av att kunna köpa allt vi behöver för att överleva en vecka? Jag tror vi måste förbereda oss för att en katastrof kommer, det är det enda sättet för oss att undvika att den kommer, samtidigt så tror jag vi alla skulle må bra av att lära oss saker som gör att vi kan känna oss mer självständiga.
/Martin
Aldrig tvivlat men sökande efter bekräftelse växer
Redan som liten kom jag i kontakt med spökhistorier. Jag har aldrig tvivlat på sanningsgraden i dessa historier, morbröder och mostrar berättade om olika upplevelser det varit med om. Även min mamma berättade om en historia där hon hörde hur folk satt i hemmets kök och spelade kort och skrattade, när hon klev upp för att kolla vilka som var vakna så tidigt på morgonen var det helt tomt i köket. Även om dessa historier inte varit i fokus så har det alltid funnits där i mitt liv, en tro på något annat bortom detta. När jag växte upp och blev tonåring tillbringade jag mycket av min tid på min Mountain bike ute i skogen, vid nästan varje träningspass kände jag mig iakttagen av skogen, det var något där, varje gång tryckte jag bort tankarna och intalade mig att det bara var fantasier. Det gick några år utan något hände, tills jag den natten bodde över hos en nära släkting. Mitt i natten vaknade jag upp och det satt en liten tjej på golvet bredvid min säng, hon satt där och lekte med några leksaker, märkte att jag kollade på henne och vände huvudet mot mig och log, för att sedan försvinna ut i tomma intet. Ett år senare efter det sov jag över i ett av Sveriges mest hemsökta hus, allt var lugnt, förutom att några av mina grejor hade mystiskt flyttas på sig under natten.
Nu på senare tid har jag kommit i kontakt med fler upplevelser och människor som jag aldrig träffat berättar saker för mig som omöjligt någon annan kan veta. Jag tvivlar inte på detta, har aldrig gjort, men mitt sökande efter att få mer bekräftelse blir större och större. Vad är det som finns bortom detta, och vad är planen med våran vistelse på jorden?
/Martin
Rädda Din Själ
Aldrig har så många människor stått enade om hur viktigt det är att ta hand om våran miljö, planet och djurliv som nu. Varför tog det så lång tid innan vi förstod att vi lever i ett slit-och-släng samhälle och överkonsumerar saker mer än vad vi behöver. Varför kunde vi inte endast öppna ögonen i tid och förstå hur viktigt det var när vi ändå har läst en massa artiklar om miljön och polarisar som smälter. Det är fy skam på oss! Det krävdes ett vingslag ifrån ett barn ifrån Sverige för att starta en rörelse där folk och barn står enade för att rädda våran planet. Det är ett framsteg i mänsklighetens historia att oavsett vem du är eller vart du kommer ifrån så spelar det ingen roll, vi står enade om en och samma sak: "rädda våran planet".
Men vems vingslag är det som kommer starta rörelsen för att rädda våra själar? Förmodligen ingen om inte du börjar med dig själv. Då dina val påverkar endast dig och ingen annan.
Så jag har börjat reflektera mycket över hur jag mår och varför det är så. Det känns som att psykisk ohälsa har ökat radikalt det senaste åren, vad beror det på? Kan det vara för vi har glömt av oss själva och att ge näring till våran själ? Vi glömmer att det finns saker som vi verkligen älskar att göra som ger oss en väsentlig dos av näring till våran själ för att vi ska kunna känna inre lycka. Men vi väljer hellre att lägga tid och energi att finna våran yttre lycka som i grund och botten betyder väldigt lite för oss.
Varför gör vi dessa val?
Kan det vara så att vi ställer alldeles för höga krav på oss själva nu för tiden än vad vi gjorde förr i tiden? Eller är de så enkelt att det egentligen handlar om att vi försöker visa upp en bild av oss själva när folk klickar in på våra sociala medier? Det är lite som att köra igenom donken drive trough, man visar lite snabbt vad som finns på menyn. Att med en snabb inblick i profilen ska du kunna hinna visa att du inte är sämre än någon annan och visa ditt perfekta hem, jobb kropp och utseende. Ja, allt som ska spegla vem du är på ytan på ett supersnabbt sätt. Varför ska vi bära på ett ytligt skal som vi inte orkar bära? Lägg det åt sidan lite och läs nedan.
Jag ber dig blunda och be dig förklara för mig vem du verkligen är. Om du lyckats så har du en stor chans att rädda din själ! Om inte så läs följande punkter och tänk efter.
- Vem är du?
- Vad behöver du för att må bra?
- Vad gör dig lycklig?
När du finner dig själv, ge dig tiden du behöver för att läka själen. Det viktigaste av allt är att försöka lära känna dig själv för att veta vad du behöver. Ta och stressa ner och bär inte på ett skal som inte är ditt. Jag vill lära känna dig inte ditt skal!
// Oscar Panizza
House Of Helsinglight
Vad är avkoppling? Ständigt får jag till mig av andra att jag måste varva ner i hemmet och tillåta mig att inte ha något att göra, detta ska enligt många vara en av de bästa sätten att koppla av. Problemet är bara att jag blir fruktansvärt uttråkad efter bara någon timme och börjar känna en inre stress, kanske är det just därför jag behöver träna på det, eller så har alla personer olika sätt att hitta sin avkoppling, och vem bestämmer vad som är rätt eller fel?
I november förra året fick jag och Oscar en inbjudan från Fredrik&Petra som driver House Of Helsinglight. De ville visa oss vad House Of Helsinglight gör med ens kreativitet och lugn när man bor i den mystiska stämningen som är skapad i huset och runt omkring. Förra veckan var det dags för besöket, vi skulle tillbringa några dagar i Sveriges mest spännande hus, men vi skulle inte vara lediga, hur kommer det då bli med att fyllas på energi och kraft då dagarna är fullbokade med jobb och intryck. Kreativiteten visste jag skulle komma i samband med miljön och möten med alla människor vi skulle träffa.
På några dagar skapade vi tillsammans med house of Helsinglight en avsnitts serie på 5 avsnitt med koppling till det magiska huset och Hälsingland, spökhistorier blev berättade, spökplatser besöktes, fick djupare kunskap i folktro och helgen avslutades med att få en förståelse över hur man lägger ett horoskop på en stor grupp människor och ändå få det att stämma in. Mellan de olika mötena med gästerna till podden så ägnade vi tiden åt att ta in historierna kring House Of Helsinglight.
På söndagen var det dags att bege sig hemåt igen, helt utvilad och fylld med energi, hur är det möjligt då det enda jag gjort dagarna innan är att jobba och omgivet mig med människor. Precis tvärtom vad alla säger man ska göra för att hitta tillbaka energimässigt. Jag satt på tåget och kände ett sådant lugn i mig samtidigt huvudet fylldes med nya ideer kring hur jag ska leva mitt liv både privat och professionellt, jag funderade ett tag tills det slog mig, det var det här Fredrik & Petra ville visa, vad House Of Helsinglight har för inverkan på människor som bor där, att bara efter några dagar vistelse så utvecklas man samtidigt som sinne och kropp får avkoppling och ro. Något mer magsikt har jag aldrig varit med om och jag ser fram emot nästa besök i det magiska huset.
/Martin
Taru Tuomi/Ayahuasca
Vi tog självklart chansen och fråga Taru Tuomi om hon ville gästa Spökpodden när hon väl besökte Sverige. Självklart ville hon det! Det blev ett intressant samtal där hon berättar om hur det har varit att vara ifrån Sverige i 14 år och hur det var växa upp i en tuff hemmamiljö. Vidare berättade hur en cermoni i Karlifornien introducerade henne till drycken Ayahuasca som kom att förändra hennes liv och många andra kvinnors liv som kommer till hennes retreat i Mallorca. Som livscoach så vägleder hon mestadels kvinnor som mår dåligt i sin retreat och för den som vill kan man även få en psykedelisk inre resa som ska öppna dina förträngda minnen och öppna upp roten till det som fått dig att må dåligt för att kunna bearbeta det under tiden drycken verkar. Många ska tydligen komma tillbaka till verkligheten efter detta som en ny människa med livsglädje i själen.
Under samtalet i podden så funderar jag på om jag skulle kunna tänka mig åka till en retreat i fem dagar med Taru och även ta mig en psykedelisk tripp för att dyka djupt in i mitt inre och vakna upp med en starkare livsglädje än vad jag har idag. Svaret är ja, men min fråga är om jag skulle kunna behålla denna livsglädjen under en längre period eller om jag skulle känna av ett beroende av ayahuascan och ta det som en ipren för att lösa kortsiktiga problem. Det är något jag känner att jag måste ta reda på under min resa i sökandet i mitt inre.
//Oscar Panizza
i slutet av maj så är det nästa Goddess-retreat läs mer på hennes hemsida tarutuomi.com
Taru välkomnar både kvinnor och män till Ayahuasca ceremonier en helg i månaden.
Du kontakta Taru för mer info på taru@tarutuomi.com du kan även följa @Tarutuomi på instagram.
0
